Göteborgsposten – 3 september 1866, sida 1

MiLLHULUÅSCU GCII Ö) ÖOCPLUCUIUCT äro nu för tiden så rika både på innevånare och egendom, att få regeringar skulle våga utsätta sina undersåter för den törlust af egendom och menniskolif, som ett bombardement måste medföra. Ehuru omgifvet af befästningar strök Prag den österrikiska flaggan, utan att lossa ett skott, emedan de preussiska kanonerna skulle på samma gång ha spelat mot försvararne på bröstvärnen, de värnlösa innevånarne och köpmännens rika magasiner. På samma sätt med Spielberg vid Briinn, oaktadt det skulle kunnat göra starkt motstånd. Det skulle dock vara obetänksamt att häraf draga den slutsats, att befästningar eller t. o. m. befästade städer icke längre äro at nytta i krig. Fästningar äro nyttiga såsom stöd för en armås flanker; om Benedek legat utefter floden emellan Josephstadt och Königgriätz, skulle de båda preussiska prinsarnes förening länge förhindrats, måhända alldeles förekommits. Königgrätz kanoner hindrade i betydlig mån förföljelsen efter de österrikiska legioner, hvilka lidit nederlaget vid Sadowa. IIvad Olmutz uträttade för att rädda: österrikiska nordarmåen från total undergång och för att låta general Benedek, betäckt at denna fästning, utföra den mästerliga rörelse genom hvilken han återförde armöen till Wien, är välbekant. När helst en hufvudstad synbarligen är en invasionsarmås mål, är det en nödvändighet att kring densamma ha starka fästningsverk, men så långt från husen, att dessa cke nås af de belägrandes kulor. Den försvarande armeen kan då, ifall den lider ett rederlag, bakom sästningsverken hemta sig ch vänta på att den belägrande armöen krosar sig sjelf emot vallarne. Ehuru jordverken rid Florisdorf hade föga del i fientligheternas plötsliga upphörande, så är det likväl otvifrelaktigt, att om Wien varit behörigen befätadt å ömse sidor, kunde Österrike, med ganka goda utsigter, ha levererat en ny drabbing innan det tillät sig utträngas ur tyska örbundet. Så länge fästningar existera hahfea ga