Göteborgsposten – 3 september 1866, sida 1

till armen vid första kallelse; den andra hälf. ten af depoten består af rekryter, som inkallas på vanligt sätt, och af alla de soldater som ännu icke blifvit fullkomligt exercerede då regementet marscherar till krigsskådeplatsen. Depoternas officerare ha antingen blif vit detacherade från armeen, eller äro de sådane som förut ha blifvit sårade och derföre icke kunna uthärda aktiv tjenstgöring men väl den lättare tjensten vid depoterna, eller ärv de yngre officerarne som öfvas i tjenstgöring innan de sändas till sina regementen. Efter armåens reorganisering år 1859 har antalet af depottrupper i krigstid blifvit fördubbladt. Numera har hvarje regemente en depotbataljon, bestående af 18 officerare och 1,002 man. Ilvarje reffelbataljon har ett depotkompani af 4 officerare och 201 man; hvarje kavalleriregemente en depotsqvadron af 5 officerare 200 man och 212 hästar; hvarje artilleriregemente en depotdivision af ett ridande batteri och tre fältbatterier, hvartdera med 4 kanoner, 556 man och 189 hästar; hvarje geniebataljon ett depotkompani at fyra officerare och 202 man; hvarje trainbataljon on depotdivision af två kompanier, hvilka mönstra tillsammans 12 officerare, 502 man och 213 hästar. I regeln sändas, fyra veckor sedan reguliera armen marscherat i fält, den första förstärkningen från depoterna till bataljonerna på krigsskådeplatsen. Denna första förstärkning består af 15 at den beräknade årliga förlusten, hvilken ofvan omnämndes. På första dagen i hvarje efterföljande månad sändes ay förstärkning. IIvardera at dessa senare förstärkningar utgör ,, af den beräknade årliga törlusten. Om en mycket blodig strid har försiggätt, sindas speciella förstärkningar senast för att ersåtta förlusterna bland de Wupper, som varit engagerade. Depottrupperna äro försedda med alla de artiklar, som de böra i fält medtaga. Då ett letachement skall sändas till fronten, samlas alla, som höra till samma armåkår. Infanterisoldaterna bildas till marschkompanier om 200 man hvardera och kavalleriet till sqvadroner om 100 ryttare, och tagas under befäl at offierare vid reguliera armen. Platserna i depoterna efter dem som afmarscherat fyllas genom rekryteringar. Om också en armå är mycket stark och väl försedd med reservtrupper, så kan den ikväl icke alltid taga initiativet och förlägga kriget in i fiendens land. Det är otvifvelakligt att ett offensivt fälttåg är mycket bättre ör ett land och har vida större utsigter än ett defensivt: det var vida fördelaktigare för Preussen, att skydda Berlin i Böhmen än i Brandenburg; general Benedek skulle ha föredragit att indirekt betäcka Wien genom ett angrepp på Schlesien framtör att göra det i en detensiv position vid Königgrätz; Napoleon insåg ganska riktigt, att punkten, hvarest Paris år 1815 skulle försvaras, låg icke i Marne utan i Belgien. Men politiska skäl och brist på förberedelser göra ofta en arme urståndsatt att tillgripa offensiven och att genom försummande af initiativet skänka fienden den första stora fördelen i ett krig. I detta fall blir krigsskådeplatsen inflyttad på dess eget område. En arme behöfver då fästningen för att skydda sina arsenaler, dockor och sin hutvudstad, eller för att skydda strategiska punkter, eller ock för att ega en plats, under skydd at hvars befästningar och tunga artilleri den. can, i händelse af nederlag och olycka, reorsanisera sig. Man har under sista kriget väl insett, att mindre fästningar icke kan uppehålla en invasionsarmå i dess marsch framåt, då den kan afvara detachementer för att hindra garnisonerna från att göra utfall. Josephstadt och Königgrätz uppehöllo icke preussiska ermåerna en enda dag, oaktadt båda voro starka platser och möjligen skulle ha motstått en lång belägring. De voro båda markerade af detachementer, hvilhas frånvaro i hufvudarmåen knappast märktes, och ehuru inga löpgrafvar öppnades och inga kanoner uppsattes emot dessa fästen, så gick dock preussarnes stora kommunikationslinie utan att oroas eller atbrytas blott en bråkdel af en mil från dess förlamade garnisoner. Det har äfven blifvit genom detta krig bevisadt, att sästningar, som omgilva en stad af någon betydenhet, äro gagnlösa, så vida icke de defensiva verken ligga så långt utom staden, att denna. icke möjligen kan blifva bombarderad. Städar