Göteborgsposten – 1 september 1866, sida 1

LM de delen, har icke förrän nu eller några veckor härefter ens kunnat tänka på att företaga en kostsam resa till hufvudstaden, innan resultaterna at årets skörd för dem legat klara i dagen. Annu en annan del som under sommaren upptagits at helsans vårdande vid badeller brunnsorter och som nu måhända skulle vilja göra en trip till utställningen, afhålles derisrån helt säkert af ett icke ovigtigt skäl, det nemligen att de kungliga teatrarne, dit de flesta hufvudstadsresandes håg under vanliga förhållanden i främsta rummet vanligtvis står, nu äro stängda och icke öppnas ännu på några veckor. En mängd andra skäl skulle kunna framdragas, men dels anse vi krönikan dertill icke vara rätta platsen, dels äro de af hufvudstadens press redan tillräckligt vidlyttigt och eftertryckligt utvecklade. Vår mening har endast varit att i vår mån påpeka nödvändigheten at en dylik anordning för så vidt, vi upprepa det, utställningen skall kunna sägas ha fullkomligt uppfyllt sitt ändamål: det att låta dessa på ett ställe samlade utmärkta alster al den nordiska industrien så vidt möjligt är blifva tillgängliga för hela landet. Och derföre, min vän, torde ni alldeles icke behöfva att göra er så fasligt brådtom med hopsnörandet af edra kappsäckar, utan lugna ni er tills teatrarne öppnas, tills vär vackra hufvudstads intressantaste period, höstsäsongen, står i all sin glans, ty att ni, om ni har råd, ej försummar att taga denna utställning i ögonsigte, hvilken enligt alla samstämmiga omdömen väl kan ställas i jemnbredd med hvad utlandet i den vägen åstadkommit — förstås med behorigen fästadt afseende på våra ressurser — det taga vi för alldeles afgjordt. Den förflutna veckan har i många hän seenden varit händelserik. För att gå i ordning med frågorna ha vi då först haft skarpskyttekårens båda prisskjutningar och derpå följande fest. Med undantag at en lätt ursäktlig missräkning i den tidrymd som skjutningarne skulle komma att upptaga, voro anordningarne i allmänhet oklanderliga och vid sjelfva testen utmärkta. Ölvertygade som vi aro, att ju mera vigt som lägges på skjutöfningarne och ju högtidligare och mera intresseväckande man lyckas göra sjelfva målskjutningstesterna, ja, lyckas göra dem till verkliga folkfester, till hvilka man längtar som till en af årets angenämaste högtider, kunna vi icke annat än lyckönska alla dem som haft bestyr med detta års stora allmänna prisskjutning. Heder också åt alla de män, som på ett eller annat sätt bidragit till en vacker tankes realiserande. Måtte deras intresse för kåren torttara och måtte de med den erfarenhet, de nu säkerligen ega af att det riktats åt ett värdigt mål, ett kommande år icke tveka att bidraga till den goda saken, och måtte dessa till efterföljd. Dernäst kom riksdagsmannavalet på dagsedan de evigt minnesvärda dagarne i December ha sett vår stad i så stark spänning som talet af de personer som ville aflemna valsedlar så stort att för undvikande af allför — queue måste bildas och ändå uppgick de röstandes antal inalles icke till 600, ett all värdige mäns exempel mana många, många ordningen. Vi kunna icke påminna oss att den dagen. Under förmiddagens lopp var anstor trängsel — trängsel blef det i alla fall leles tillräckligt bevis på att de gamla, tra ditionela anordningarne alldeles icke duga vid nutidens riksdagmannaval. I vad utgången af valet beträffar så kunde väl den icke förefalla öfverraskande för andra än dem, som kunde förmoda att sjelfständiga män kande vara sådana vindflöjlar, att de i en handvänning skulle kasta öfverbord öfverlägsna och bepröfvade förmågor, hvilka de förut ansett värdiga Latt töra deras runor och som också fört dem med den äran, att det velat sjelskärlekens och afundsjukans skarpslipade glas till, för att upptäcka, om icke de framstående förtjensterna i mångfaldig grad öfvervägt möjliga brister. Aftonen och natten före den märkvärdiga dagen hade man här det praktfulla skädespelet af ett väldigt åskväder. Det såg alldeles ut som om det varit fråga om riksdagsmannaval deruppe bland molnen äfven, så slammade och hväste det i den mörka natten. Ljungeldar korsade hvarandra som åsigter af olika färger på firmamentet: der urladdade en gul kandidat på en gång hela sin hetsighet, der skref ett blixtrande snille i lågande blå eldskrift sin meritförteckning på kolsvartan duk, under det att allmänna opinionen på afstånd i kraftiga åskknallar uttalade sina åsigter. Dir. Lindmarks åsigter om Göteborgs teaterbesökande publik torde vid det här laget vara omilda nog, och derpå kan man väl heler ej undra, när det icke ens med Louise Michabli lyckas att fylla salongen. Hvad nu beträffar mankemanget i Thorsdags, så skrifva vi det dock i främsta rummet på dir. L:s räkNing. Att vid ett sådant tillfälle ingen person gerna lemnar sin plats, för att i luckan iterså sin inträdesafgift, är högst naturligt. Ir L. borde derföre i tid medelst tydliga anlag utanför teatern ha tillkännagitvit ändrinV. — —