Göteborgsposten – 31 augusti 1866, sida 1

min i svett halfupplösta lekamen och vågor nas sus emot skären smeker mina öron med melodier, sådana som endast sirenerna kunna skapa, — sitter jag här, säger jag, blottande mina (varen lugna, mina damer!) mitt hjertas innersta känslor för er och er ärade publik. Huru skall dock min trubbiga gåspenna — jag skrifver alltid med gåspenna, det påminner mig om en dyrbar ungdomskärlek! — plus ett insamt bläck och reliefartadt skritpapper, kunna gemensamt bidraga till ätergifvandet af de ljufliga hågkomster, som nu hågra för min själs öga. Ty vet, dyre sir, att jag och många andra lyckliga dödliga med mig nu stå vid slutet af en festvecka!, hvarull jag under mina 36 badoch brunnsterminer i Norra, Mellersta och Södra Europa (var god nu sjelt, den som det lyster, och gissa hvem och huru gammal jag är) ännu aldrig appletvat maken. Ja, här har nu en tid bortåt varit ett lif och lefverne, må ni tro, på denna välsignade ö, den läkare, lungsotspatienter och — bresskrifvare iäflas att kalla Sveriges Madeira, som, om den aldrig så litet hängde fast med fasta landet, mer än en till myndig ålder kommen individ, låtom oss hoppa 5tver könet, säkerligen skulle vara frestad att kalla — Goda Hopps-udden, denna ö, der iru Pallin från höjden af sin Alphydda för smakens, och i de flesta fall den goda smakens, ljufliga spira öfver hungrande och törstande, saltvattensimpregnerade sötvattenskroppshyddor, här, der en nitisk och outtröttlig direktion för nöjena drager försorg om att de, som sig rentvagit hafva?, jemväl blifva försedda med riklig och väl serverad Själaspis. Fridsälla lilla ö, och dig vill dock en myckenhet folk i allmänhet och, min herre, er värde herr Warbergskorrespondent isynnerhet, profetera en svar och salig ändalykt, fördunklad som man vill låta påskina att den snart månde blifva af än den ena, än den andra badortens nymålade och med retorikens mest glänsande fernissa ytterligare påsmetade bassänger och afklädningsrum. Men nej, ännu letva de gamle gudar och ännu djerfves Marstrand stolt att rangera sig främst i raden bland representanterna mon Dieu, hvad denna ändelse luktar kafferep!) för Vestra kustens badorter. Det är för ötrigt alldeles icke värdt att sticka under stolen med sina egna törtjenster och skulle man smått skämmas för att sjelf komma fram med dem, nå ja, då skaffar man sig bara en benägen insändare, ille faciet. Tillåt mig derföre att med stora exempel sör ögonen, elaris majorum exemplis, fungera som en dylik plog af Barnumpatent, att bana vägen till odödligheten för det stackars, af Åasfundsjukans hån och grin7, en legion större och mindre rivaler i norr och söder icke till förglömmandes, svärliga anfäktade lilla Marstrand.