Göteborgsposten – 30 augusti 1866, sida 1

Smedjegatan. Göteborg — Haciteter och politiska karakterer, framgår leraf, att man endast kunnat uppställa hr öchartau, som sednast vid sista riksdagen afade sig valet på grund at sin ålder och sjukighet, samt hrr Fröberg och Peijron, ut vilka begge ingen eger några framstående I genskaper. IIr Schwan har icke ens blifvit! ämnd, hvilket är ganska betecknande för hans ställning inom hufvudstalen ocn hos stadsullmäktige. Stockholms Dagblad har skyndat att framägga sitt förslag till riksdagsmän i andra kammaren. Hr W. F. Dalman saknas desto mindre på denna lista, som han påtagligen cke blott hatt sitt finger utan begge händerna med i densammas uppgörande. Han har visat sig mera diplomatisk än man annars tilltott honom, ty på listan förekomma personer som alls icke vilja bli valda, och andra som ändå mindre väljas. Det tager sig komiskt ut att hr Dalman, som i förstone ansåg ett radikalt reformförslag rent at som en galenskap, som ifrade för partiella reformer, och som med en annan publicist i landsorten täflade i konsten säsom lappskräddare — men som plötsligen ändrade åsigter då regeringen tramlade ett törslag, som nämnde herrar kort förut betecknat som en skyhög galenskap, a nu gör anspråk på en plats vid riksdagen och anser sig der absolut behötlig på grund af sin stora ersarhet och sitt varma intresse för reformen. Hr Dalmans såfänga och lighet äro dock så allmänt kända, att han sannolikt ej erhåller röster af andra än sina personliga vänner, af ålder och vällefnad lika törslöade som han sjelf. Om jag icke blitvit oriktigt underrättad har Attonbladets utgifvare, magister Sohlman, bestämdt undanbedt sig att blifva föreslagen till. riksdagsman för hufvudstaden, fastän om hans val intet tvifvel rimligtvis kunde uppstå. Anledningen till hr Sohlmans afsägelse känner jag icke. Men såvidt jag kan inse är den publicisuska verksamheten oförenlig med representantkallet, och böra af grannlagenhetsskäl ej samtidigt utöfvas, aldra minst under närvarande period, då hela vårt konstitutionella statsskick inträdt i ett nytt stadium och tid ningspressen har det ansvarsfulla åliggandet att vara, så att säga, generalfiskal öfver den nya representationen, som naturligtvis måste gruppera sig i starkt utpreglade partier. Publicisten måste ställa sig öfver dessa partier, och med obeveklig stränghet bekämpa deras extravaganser, de liberalas lika såväl som de konservativas. Men hans åliggande i detta fall utöfvas antingen alls icke, eller blir ensidigt om ban sjelt är representant. Vill han spela rollen af neutral eller ställa sig midt emellan partierna så blir han antingen en nolla, eller något ändå sämre. Vill han ingripa i förhandlingarne, och det är både hans pligt och hans rättighet, så är tribunen hans rätta plats. Begagnar han derjemte sin tidning såsom operationsfält — och hvilken representant som är publicist skall väl assäga sig denna förmån? — så begagnar han tvenne vapen, under det att hans motståndare, som icke hatva mer än tribunen till sitt törlogande, allenast ega ett will sitt förlogande. Vid de tre sisttörflutna riksdagarne visade sig ock, att de begge representanterna som tillika voro publicister begag nade sina respekt. tidningar såsom reservoirer för deras vresighet och för att framhålla sin duktighet eller sina lidanden, sina motståndares misstag och rysliga despotism. Tyvärr äro utsigterna för den Molinska tontänens afgjutning ganska mörka; åtminstone har teckningen i Industripalatset hittills lemnat ett ganska nedslående resultat. Vis serligen skyndade konungen att låta teckna ssig för 1,000 rdr, enkedrottningen för 500 rdr dorva see TARSETEA — —