Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 2

än till upphöjda åsigter, såsom en fiende i dess rygg. Häri ligger äfven förklaringen af det säregna fallet, att Preussen ensamt genom sin hänsynslöshet, genom djerfheten i sina planer och den raska energien i deras utförande nu tyckes kunna spela mästare och herre i det gamla Europa. En fråga af stor praktisk betydelse är derför, hvilken utsigt som förefinnes till att England kan afskaka den non-interventionens mara, under hvilken det nu sofver, samt åter höja sig till sin gamla ställning och inflytande. Vi tro, att tidpunkten derför ej kan vara mycket aflägsen, och att just torymini sterens märkliga uppträdande, att just (dess utrikesminister) lord Stanleys (kalla) handhafvande af utrikesministeriet skall komma att bana väg för omslaget. vad vi nu se i England, är en reaktion mot ett föregående system, som gjort konkurs, ett försök att rätta de fel, hvilkas förödmjukande följder nationen djupt kände; det är en af de starka kurer, som engelsmännen i allmänhet tycka om, men så ensidigt anlagd, att den går till den motsatta ytterligheten och snart blir värre än sjukdomen. Man hade sett, huru England, genom att taga alltför liflig del i rastlandets händelser, ständigt bragtes i det obehagliga dilemma, ait antingen nödgas gå från sitt ord eller indragas i aktiva stridigheter och krig, der uppoffringarne och risken stodo i skärande motsats till landets eget och omedelbara intresse. Lord Russel hade öfverdritvit det gamla och traditiouela systemet, han blandade sig i allt, han hade råd för allt, han utkastade lättsinnigt omdömen, planer, och lösningar, lät sig at sin rörliga ande lockas långt in på utförandet, och då det gällde en sista ansträngning, hvilken kunde medlöra allvarliga följder, blef han rädd för sig sjelt, drog sig tillbaka och drog England in under den förödmjukelse, som drabbade honom sjelf. Det är detta man velat afhjelpa, och under inflytelsen at den radikalt-materialistiska strömmen inom nationen har man gått från den ena ytterligheten till den andra, utan att kunna finna den gyllene medelvägen. Från att säga mer, än man i påkommande fall kunde stå för, har man plötsligen sprungit öfver till att alldeles icke vilja säga nägot, från lord Russell, som ville blanda sig i allt, har man kommit till lord Stanley, som gör till sin uppgift att ej blunda sig i något. Men den engelska nationen är alltför ärekär, den har ett alltför lifligt medvetande om den anglosaxiska folkstammans stora verldsuppgift, för att i längden kunna finna sig i ett tillstånd, der England är liksom utplånadt från Europas karta; äfven den har sin nationalstolthet, som den ej vill låta fördunkla, och den skall snart fordra, att det gamla Albion skall intaga sin plats i verlden. Den kalla och endast för ögonblicket letvande egennyttan gnuggar belåten sina händer, derför att England sitter lugnt på sina öar, utan att beröras af krigets bördor och skräck, emedan handel och vandel blomstra dubbelt så frodigt under konkurrenternas sysselsättning med andra saker, derför att bomullen åter strömmar rikligt till och hvetet står i så och så mycket pr quarter. Men det finnes en annan, en beräknande och framåt blickande klokhet, som äfven gör sig gällande, och den skall snart säga engelsmännen, att, derför att de låta händelserna sköta sig sjelfva, dessa skola icke lemna någon vedergällning, att den utveckling, som de åta ostörd försiggå, skall kunna smida farliga vapen äfven mot dem sjelfva, att kullkastanlet af fördragen och folkrättens omstörtning unna medtöra allvarliga följder äfven för dem, och att tillochmed deras isolerade ö-rike är zenom många och starka trådar indraget i det uropeiska fastlandets öde. Redan bildningen if ett mäktigt och koncentreradt Nordtyskland inder Preussen och at ett samladt Italien, wvarötver den engelska pressen nu är så hänyckt, kan hafva sina konseqvenser, hvarpå len nu ej tänker; båda dessa nya stater blifva emväl sjömakter, och om än ingendera utaf lem är i stånd att utveckla på hafvet en tyrka, som ensam är Englands vuxen, skola le likväl kunna lemna kontingenter till en innan flotta, hvilken derigenom kan blifva illräcklig stark att kufva det Britannien, hvars tolthet det är att beherrska böljorna. Andra ch större ting skymta i framtiden. Den i gonen fallande vänskapen mellan Förenta Staterna och Ryssland är ej allenast byggd å inbördes kärlek, utan äfven på ett gemenamt hat, och detta hat, mest blossande på ndra sidan Atlanten, men kanske djupast hos len moskovitiska racen, har England till förenål. Den orientaliska frågan står hotande i dakgrunden, riktad för Englands del mot inressen, hvilka träffa det alltför kännbart, för tt kunna skjutas å sido. I Ostindien närmar ig en storartad katastrof, en våldsam samNA TE 1 a — mm —— — —