Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 2

Från Utlandet. Det ser verkligen så brokigt ut i Euro pa, att man väl eger skäl att fråga sig, hvart hän allt detta skall leda. Amerika sänder til Ryssland en regeringsmedlem, hvilken mec bombastiska ord offentligen bebådar, att et nytt krig kan väntas, i hvilket Rysslands och Amerikas flaggor skola uppträda gemensamt Man bör visserligen ej räkna så noga mec orden från en vältalig yankee, men beteck nande är dock talet, ty till grund för detsam ma ligger dock en i Ryssland och Amerik: gemensamt smekt och omhuldad önskan, neml att krossa England. Öfverallt under sin färc trån Petersburg till Moskwa blef det ameri kanska sändebudet, Fox, emottagen med en: tusiasm. I Ryssland sker allt sådant der of. ficielt, hvarför dess regering naturligen med nöje såg detta. England har, som sagdt, orsak att frukta för denna entente cordial. I en följd af med stor talang skrifna uppsatser har danska Dagbladet tramhållit det ödes digra i Englands sjunkande, dess vanmakt Ur dessa uppsatser taga vi oss friheten låna följande: I ett så inveckladt maskineri som det europeiska statssamfundet kan ej en hel lem uttagas, utan att den regelmessiga gången derigenom väsentligen rubbas. De, som i engelsmännen endast se ett folk af egennyttiga krämare, skola kanske i kortsynt skadeglädje fröjdas öfver den förödmjukelse, hvilken nu drabbar som ett rättvist straff det stolta landet. Men man behöfver endast höja sig litet öfver ögonblickets stämningar, för att inse det Englands isolering är en verklig europeisk olycka. Låt vara, att engelsmännen äro ett egoistiskt och beräknande tolk, att deras förmåga att hänföras och göra uppoffringar tör ideala föremål endast framträder hos individerna, icke hos staten, det förblir likväl säkert, att i den kontinentala politiken äro de dock de oegennyttigaste, emedan de allena af alla stormakterna ingenting ha att eftertrakta och ingenting vilja eröfra. I det hela och stora har England, om det än ofta påverkas af egennyttiga beräkningar, likväl i Europa representerat de ideer, som samlas under framåtskridandets fana: statsborgarenas politiska och religlösa frihet, nationernas oafhängighet och sjelf bestämningsrätt, den fria samfårdselns utveckling, häsdandet af de små staternas sjelfständighet, kampen mat allt slags förtryck, despotism och obskurantism. Det kan ej vara någon likgiltig sak för Europas fria folk, att at de fem stormakter, som under sista halfva århundradet bestämt verldens öde, det ena, som företrädesvis representerar frihetens sak, träder alldeles åt sidan och öfverlemnar hela affären åt de fyra andra, hvilka alla — om än på olika sätt och efter olika måttstock — representera envället. Den europeiska jemnvigten har derigenom blifvit störd. Händelsernas förunderligt lande och oförklarliga gång, de ständiga öfverraskande vändningarne i situationen förklaas i väsentlig mån just derigenom, att Engand så med ens försvunnit från skådeplatsen och från en lefvande faktor i utvecklingen :edsjunkit till en död massa. Under den jäsung, som Europa nu genomgår, äro Frankike och England verkligen, och ej blott efter ti ihålligt talesätt, naturliga bundsförvandter, y äfven Frankrike representerar framåtskrilandet, det står som talmannen, om ej just ör den inre borgerliga friheten, så mycket mera ör folkens frihet och sjelfständighet utåt, för ationaliteternas sjelfbestämningsrätt, och de åda makterna hafva derför en gemensam mpsift mot österns principer, hvilka vilja utva både inre och yttre trihet under despoismen. Men Frankrike är förlamadt genom Inglands isolerade hållning; det skulle kanke kunna undvara Storbritanniens bistånd, nen det kan ej blottställa sig för att se detamma plötsligen vakna upp ur sin dvala och tälla sig, mera lyssnande till gammalt agg