Göteborgsposten – 28 augusti 1866, sida 1

——————————— Landtvärnet är organiseradt i fyra regementen gardeslandtvärn och 32 regementen provinslandtvärn, så att landtvärnet tillsammans har 116 bataljoner, hvilka höra till särskilda distrikter och bära samma namn och nummer som distriktets militär. För närvarande sinnas dessutom 12 regementen landtvärnskavalleri, men så snart de ännu icke färdiga liniekavalleriregementena blifvit bildade, är det blott 37 sqvadroner landtvärnskavalleri, som under krigstid skola behöfva tjenstgöra. Landtvärnisterna af artilleriet och genietrupperna bilda inga särskilda kårer, utan tjena då armåen mobiliseras blott till att öka fästningarnes artilleri och fortifikationsmanskap. I händelse det vid en fientlig invasion i landet skulle bli nödvändigt att kalla in landtstormen, skall hvarje man mellan 17 och 47 ar, som förmår bära vapen enrolleras — infödingarne i större städer som borgarekompanier och i småstäder samt på landet som landtkompanier. Militärtrainen i krigstid består af 9 bataljoner, af hvilka hvar och en består af 24 officerare och 1,520 man. Den har intet att göra med ammunitionsvagnarne ej heller med regementsbagaget, utan förer blott kommissariatet och fälthospitalerna. Ledaren af kommissariatet har uteslutande kontroll öfver den delen af trainen som hör till honom och förste läkaren öfver den del som angår honom. De stora afdelningar, i hvilka armöen säväl i fredssom krigstid är delad, är, som sagdt, armkårerna. At dessa finnes det nio. Hvarje armåekår utgör i fredstid garnisonen i sin egen provins och från denna hemtar den sina rekryter. De olika armekårerna äro utom gardesarmåkåren: 1 Preussen; 2 Pomern; 3 Brandenburg; 4 Sachsen; 5 Posen; 6 Schlesien; 7 Westphalen; 8 Rhenprovinserna. Om en man etter 3 ärs tjenstgöring önskar kapitulera är detta honom tillåtet, men blott ett år i sender. I krigstid kan dock icke soldaten efter årets förlopp upphöra med sin tjenstgöring, utan måste fortsätta tills kriget är slut. En man som kapitulerar blir om han har någorlunda uppfostran vanligen underofficer. Men som den preussiske underofficerens ställning är ganska låg, skulle man ej finna personer som ville bli det, om de icke efter 9 års tjenstgöring som underofficerare och 3 år som menige man, erhölle goda civila befattningar; ty alla ledigheter bland telegraloch jernvägs-tjenstemän, kammarskrifvare skogsuppsyningsmän, gensdarmer, polisunderofficerare, posttjenstemän, besättas med under officerare, hvilkas tid utlupit. Att skötseln a åtskilliga bland dessa platser, på hvilka större bildning erfordras, t. ex. postoch telegraf platser, på detta sätt skall lida, är dock tydligt.