Göteborgsposten – 28 augusti 1866, sida 1

Jag stod vid relingen bredvid Julia och såg ut öfver hafvet, som återgaf himlens stjernbilder som en blank sköld. Den sagra flickan hade kastat hufvan tillbaka från det guldlockiga hufvudet; hon berättade om sitt fädernesland och om sin far, hvars enda barn och arfving hon var; ty hans söner hade fallit i strid mot avarerna. Hon var så skön, hennes stämma så melodisk, hennes kind så blomstrande att jag frestades att slingra armen omkring hennes smärta midja och tillhviska henne kärlekens ord. Men en ädlare känsla segrade; det var som om jernspiken brände vid mitt bröst. — Gå nu till hvila, sköna Julia, sade jag, ty natten är kylig. Jag tog af mig lejonhuden och svepte den omkring hennes runda axlar, men med bortvändt ansigte för att ej öfver förmågan frestas