Göteborgsposten – 25 augusti 1866, sida 2

Den polska fraktionen inom preussiska landtdagen har för öfrigt inkommit med ett amendement till adressen, hvilket uttalar den förväntan, att man skall erkänna polackarnes oförytterliga, besvurna rättigheter. Under kriget har den preussiska arm6kåren inalles förlorat 283 officerare, bland dem 5 generaler. Telegrafen har berättat om ett uppror, som utbrutit bland polackarne i Siberi en. En rysk tidning meddelar nu derom närmare genom ett bref, dateradt Irkutsk d. 15 Juli: Det hade vållat förvaltningen mycket bekymmer att skaffa anställning och sysselsättning åt de till Irkutsk skickade polackar. Slutligen hade man kommit på den tanken att begagna dem till väganläggningar, och för sommaren skickade man 700 man under betäckning af 138 soldater till under byggnad varande vägen kring Baikalsjön samt 200 man på jakutska postvägen. En afdelning polackar om 50 man, som arbetade mellan stationerna Utilikskaja och Murawjewo-Amurskaja, öfversoll plötsligt konvojen, som var 6 till 10 man stark, afväpnade densamma och sramryckte på vägen till Possolski-klostret. Öfverallt der dessa upproriske gingo fram, afvåpnade de vid arbetet befintliga polackarne sina betäckningar och stötte till hopen, som på detta sätt alltjemt svällde upp mer och mer. Under sin väg förstörde de broar och telegrafer, och på stationerna bemäktigade de sig hästarne och vapnen. Arbetschefen, ingeniör-öfverste Schatz, öfverste Tscherujajew och en till, som äfven hade arbetena, grepos af polackarne. Hopen befann sig redan 40 werst bortom stationen Possolskaja. Vid första underrättelsen om hvad som skett sändes från Irkutsk en afdelning soldater öfver Baikal till stationen Possolskoja och en annan kring Baikal. Tvenne häftiga strider uppstodo. En del af polackarne gaf sig, de andra flyktade in i skogarne, der de ännu förföljas. D. 14 Juli voro redan 150 polackar åter i ryssarnes händer. Enl. senaste underrättelser har antalet af de gripna stigit till 480 och lugnet återställts. Upproret på Candia tyckes hafva en mycket allvarlig karakter, och rörelsen inskränker sig icke längre till ön allena, utan har äfven spridt sig till de öfriga trakterna af Grekland. De grekiska tidningarne törklara, att nationen år 1821 endast grep till vapen, för att verkställa alla de kristna provinsernas lösryckande från Turkiet. Greklands befrielse, säga de, var endast första steget till samtliga grekiskt-slaviska stammarnes befrielse från det turkiska öfverherrskapet och till en union mellan alla kristna folk i Orienten. Skulle den grekiska nationen gripa till vapen, för att uppfylla detta program, kan man knappast antaga, att skyddsmakterna skola overksamma se derpå. — Turkiska regeringen har begått den otörsigtigheten, att definitivt afslå alla kretensernas fordringar, och äfvenledes nekat att ingå på de fremmande konsulernas bemedlingsanbud, hvarefter de kristna konstituerade sig till ett slags nationalparlament och kallade folket under vapen. Från Belgien berättas, att man inom statens vapenfabrik i Lättich profvar olika systemer af tändnålsgevär. Den tör ändamålet nedsatta komitn har uttalat sig till förmån för ett gevär, som skjuter 16 till 19 skott i minuten och är bättre än det preussiska vapnet. Äfven i Frankrike, och der i lägret vid Chalons, ha försök anställts med dylika gevär, hvarvid komiten uttalat sig för Chassepot-geväret, hvilket skall i alla afseenden öfverträf.a tändnålsgeväret. Der talas äfven om försök, som artilleriet skall hafva med stor framgång gjort med ihåliga projektiler. I Englands farvatten har en ny gräslig olycka timat. D. 19 d:s kl. half 3 på morgonen blef ängaren Bruiser med 120 a 130 personer ombord öfverseglad af ångaren Oswald och så skadad, att den inom en qvart spårlöst sjönk. Oswald: hann dock rädda 99 personer. Från Aleppo meddelas, att d. 22 Juli i Mesopotamien — mellan Eufrat och Tigris, si närheten af Diarbekir — uti en omkrets ai 30 mil 16 byar med hela deras befolkning genom en plötslig jordbäfning sjunkit och försvunnit. Närmare uppgifter om denna fasansfulla tilldragelse saknas likväl ännu.