Göteborgsposten – 25 augusti 1866, sida 1

ME 497 MIG MVL VAL IHCM Uu088 UrlATICI HU Söndags som himlens täreslöden atstannade. s Det är också en känd sak alt nämnde sällskap i motsats till många andra (inga namn!) iltid här tur på sina utslygter och så blef sot ganska riktigt vackert ätven i Söndags. Här vore nu utan tvitvel rätta platsen itt ge en litlig och målerisk, för att tala, ned Örvar Odd, skildring at denna särdeles angenäma utfärd, men vi erkänna villigt att vi I detta hänseende sörekommits af signaturen ÅIdebaranF som i II.-T. för i Tisdags på ott lika ledigt som lyckligt sätt tecknat utfarten i dess minsta detaljer. För att dock äfven i vår mån vara ett strå till stackenmeddela vi med törfattarens tillåtelse det lilla versisierade, på den gungande vågen i hast hopkomna impromptu, hvarmed vid den testliga middagen skalen för Geinnan beledsagades: På böljan blå, när seglet sväller Och vågen skummar klar och grön, Är bästa resan den som gäller Att hemta seglarns skönsta lön; Nu frågas: ÅIIvar skall den han finna? Mitt svar: Hos Nordens våna Qvinna! Ja, fast i dag ibland oss alla, Ej Evas döttrar kommit ut, Jag minnet vågar återkalla Af den som är och blir till slut. Det mål, hvarför vi alla brinna: För Nordens ädla, ljufva Qvinna! Och derpå bäst vi se beviset, Om blott vi vilja tänka på, Att första, andra, tredje priset Tillsammanstagna ej förslå, Mot det, en hvar af oss kan vinna Vid sidan af en älskad Qvinna! Ack, hur vi bråka här i lifvet, Hvad är det som vi sträfva för? Att få en fästmö, det är gifvet Som sen man till sin maka gör, En liten älsklig tjusarinna, En hjertegod, en Nordisk Qvinna. Ja skål för henne, lifvets stjerna, På hvilken all vår fröjd beror, En skål för hvarje älskad tärna, En skål för syster, maka, mor, För Huldgudinnan, Tröstarinnan! Ja, Bröder! Drickom nu för Qvinnan! Den förtlutna veckan torde med allt skäl kunna benämnas Famgaleckan. Tisdag Enkedrottningens namnsdag, Onsdag hertiginnans af Östergötland d:o, Fredag hertigens af Dalarne födelsedag och i dag Drottningens namnsdag. Vi ha lyckligtvis alldeles kommit ifrån de gamla hyper-lojala tiderna, då kanonsalut, parad, illumination och bal på rådhuset hörde till ordningen för sådana dagar. Sådant der gick väl för sig förr i verlden, då det kungliga huset utgjordes af endast 3 å 4 personer, men nu för tiden, då till detsammas medlemmar räknas icke mindre än 13 st., större och mindre, furstliga personer, nu skulle det bli valtsor meget at den sorten; åtminstone i städerna, handelsstäderna isynnerhet, der man vet att bättre taga reda på tid och penningar än att gifva ut dem för dylika flyktiga och för de höga personerna i de llesta fall örmodligen fullkomligt okända och likgiltiga festligheter. Alldeles obemärkta ha (vi äro väl inga röda republikaner heller!) dessa almanackans sotstilsdagar dock icke försvunnit. Tvärtom, Lorensbergs vackra allcer och lummiga bersåer strålade i Tisdags, Josefinadagen, af en lika rik som smakfullt anordnad eklärering. Särskiidl komplimentera vi anordnaren för dekoreringen at stora paviljongen och platsen derutantör. Det fyrverkeri, som precist på den utsatta tiden (en uppmärksamhet mot allmänhelen hos oss lika ovanlig som erkännansvärd!) afbrändes, var så vackert, att säkerlin ingen al de många äskådarne ångrade de 50 öre, som vid ingången erlagts i iuträdesalgilt, lika väl som vi förmoda, att det ej heler obetydliga antalet innehafvare al s. k. lankbiljetter deremot hade någonting att anmärka. Den vackra väderlek, som nu synes vara att sörvänta (bara inga spådomar, herr srönikeskritvare!) och den uppmuntran denna tillställning rönte genom ett ovanligt talvikt besök, äro motiver, hvilka säkerligen skola uppmuntra ställets nuvarande egare till att i töst anordna ännu flera dylika. En numera vunnen ertarenhet al olämpligheten i de förut vidtagna anordninga:ne för serveringen — vi anse det icke beholigt att ingå i närmare detaljer — skall, derpa vilja vi ej tvilla, törmå sagde egare, som synes på fullt allvar beflita sig om sin lokals uppryckande, att ifven i detta hänseende lyssna till den mäktigaste af alla potentaters röst — opinionens. Det var i Augusti år 1862. Några för musikens uppblomstrande inom vårt samhälle nitälskande män, hvilka insett, att bästa medlet för att nå detta mål, vore att söka åstadkomma upprättandet af en stadig orkester härstädes, hado, naturligtvis icke ntan personligt besvär å deras sida, verkligen lyckats för saken introssera ett så stort antal ar samhälCe t k 10 ti n 1 1 1 —— mm — —