Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 2

jaittestenen röra sig från höger till venster som om det varit jordskalf. Med en från mitt hjerta uppstigande bön å läpparne sjönk jag ovilkorligt på knä, då jag böjde mig för att söka spiken. I det utsträckte handen efter den ryste jag äter till och genom gallret utifrån garden for vinden det lät som vinden öfver en Eolssusande i uu larpas strängar, och nu brände jernspiken cj min hand. Jag gömde den vid bröstet innanför pansarskjortan, och en känsla af frid, al ugn, af namnlös glädje utbredde sig fran hjertat genom hela min varelse. Utan att vexla ett ord och tyst som vi ditkommit lemnade vi grafkoret och smögo oss tillbaka genom den breda gangen, förbi ljusskenet från vaktstugan; men nu herrskade di tystnad derinne och i förbig många krigarne ännu i samma ställningar, men alla i djup sömn. Då vi från kyrkans löndörr trädde ut under den stjernklara himlen, qvittrade Svalorna liksom i sömn från sina reden under pelarnes kapiteler, och vinden for med sakta sus genom palmträdens breda blad, som viftade nedät. acnde såg jag de