Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 2

Fran Utlandet. Sedan preussiska regeringen nu fått fred med sina yttre fiender, börjar hon åter kriget med de inre, hvilka hafva nog mod att, olktadt segerruset och kronans ny förvarfvade glans stå fast vid förfäktandet al tolkets rätt. Det är återigen deputerade kammaren och budgetfrågan, som uppresa sig emot regeringen. Som bekant, har till kammaren ingått. kongl. proposition om Findemnitet för re ringens förfarande att under de senare åren styra utan budget. Denna proposition var d. 21 d:s under förhandling, hvarvid på tullgiltiga skäl föreslogs, att all vidare diskussion härom skulle uppskjutas, tills budgeten lör 1867 blifvit författningsenligt fastställd. Man ville naturligen, och det med rätta, se deri en borgen för att regeringen menade ärligt med sina förklaringar om att han ej handlat alldeles rätt. Denna begäran elle detta förslag väckte dock finansministerns stora miss hag, så att han hotade med att taga tillbaka propositionen. Vi känna ännu icke resultatet al förhandlingen, men se i denna episod en tydlig bekräftelse på riktigheten af vår tro, att preussiska regeringen skall vara artig, så länge folkrepresontationen gör, hvad regeringen vill, men så fort den ställer sig i ringaste mån emot regeringen, kastar denna all hänsyn för folkets önskan ötver bord. Freden med Österrike är afgjord, om ia icke slutligt undertecknad, derför att man nt vaktar Italiens deltagande. Freden i Pr mellan Österrike och Preussen, som en dle tid faktiskt ingåtts, förbereder oller vittaro sagdt stadfästar en omgestaltning i Europa, hvilken är större än någon annan förändring uti de europeiska statsförhållandena sedan meden i Wien 1815. Den gamla förbundsdagen är nu på sullt allvar skrinlagd, för att aldrig mera resa sig, och Preussen står efter elt lyckligt fälttåg såsom Tysklands herrskare. Det nu inträdda tillständet betecknas at flera som en tvådelning af Tyskland, men deta är väl icke så alldeles rätt. Då det förut var fråga om en delning at Tyskland efver Mainlinien, tänkte man sig de sydtyska staterna i nära förbindelse med hela den österrikiska monarkien, så att Sydtysklands makt kunde uppväga Nordtysklands. En delning af denna art har dock Bismarck vetat förekomma. Etter Österrikes definitiva utsöndring från Tysk land äro de 4 sydtyska staterna, om de icke vilja asstå från en nationel tillvaro, både i afseende på materiela och andliga intressen hänvisade till Nordtyskland och nödsakade att följa detta. Så vidt man redan nu kan finna, äro de dessutom så oeniga sinsemellan, att en vorkligt fast allians emellan dem, hvilken skulle kunna få någon betydelse gentemob Preussen, nästan är otänkbar. Baden och Wirtemberg vilja ej underkasta sig Baiern, och Baiern ensamt skall icke kunna hätda någon politisk betydelse. En mörk och förbittrad stämning mot de sydtyska regeringar, hvilka varit lika olyckliga med sitt kr rande som med sina fredsförhandlingar, börj redan nu att på många ställen göra sig gillande. Preussens organer börja förklara, alt det blott finnes en utväg från den förödmj ju— — — —