Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 2

Julia trädde plötsligt fram, insvept i on mörk pilgrimskappa med hufvan neddragen öfver anigtet. Hon såg sig imst försigtigt omkring, öppnade derefter dörren och ledde mig vid handen upp och ner för krokiga stentrappor; det var mörkt och su tyst att vi stundom från Sidohvalfven hörde genljuden af våra egna steg Vi vände förbi ett hörn; en bredare gäng med. spetsbagar mot taket öppnade sig framfsör os; ett ljussken som kom från högra sidan, spelade på den grå väggen, så att jag nästan kunde se gonom hela gangen. Allt efter som Vi kommo ljusskenet miirmare trängde ett förvirradt mummel af en mängd grofva röster till mitt öra; det blef starkare och starkare; jag mirkte att detta larm kom iran de vakthafvande krigsmånnen i vapenhuset, som hvilfde sig stort och högt på sidan om oss, med en af en väldig pelare delad öpning ut at gången. Julia saktade sina steg och tryckte min hand såsom tecken till att jag skulle framskrida varsamt och sakta. Vi smögo oss tätt intill muren; då vi gingo förbi öppningen, hvarifrån ljuset kom, upptäckte jag derinne grupper af beviipnade araber, utsträckta på laga bånkar, med biigare och vinslaskor framför sig; de tycktes vara till hälften berusade och pratade med äftiga åtbörder med hvarandra. Två nästan