Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 1

vederbörliga Styrka utan äfven 51 nya bataljoner uppsättas af öfvade soldater. Denna styrka var emellertid alldeles otillräcklig för den stora striden mot Napoleon, hvartöre öfver 10,000 man i jägareregementen uppsaltes. Ett landtvärn om 120,000 man utskress äfven. Sålunda egde Preussen i Augusti 1813 en arme om 250,000 man. Denna, som stred för Preussens oberoende, utgör första kärnan till dess armåväsende, och organisationen af densamma har allt från första dagen blifvit reformerad och förbättrad, och med omsorgsfull tillsyn bragt till den höjd af törträftlighet, som den nu innehar, och hvilken till en del föranledt dess sista segrar. Sedaa Preussen återvunnit sin ställning som en stormakt måste det nödvändigt ha en armå, som i styrka uppginge mot de öfriga stormakternas och således kunde framvisa en mönsterrulla på omkring en half million man. Vid denna tid höllo de andra stormakterna största delen af sina trupper qvar i ledet under fredslikaväl som under krigstider, och tilläto blott några få vanda veteraner, hvilka uppgingo till omkring halfva armöens styrka, att erhålla permission och vara frånvarande från armåen. Men Preussen var på den tiden den minsta af de europeiska stormakterna och hade hvarken så stora inkomster eller så stor befolkning som de andra. Sålunda hade det i första rummet icke tillräckligt soldater, och i andra rummet icke tillräckligt penningar för att underhålla en arms efter ett liknande system och kunde i fredstid blott underhålla ett vida mindre antal soldater än dess möjliga fiender voro i stånd till. Den del af armeen, som äfven under freden hölls under vapen, var organiserad på följande sätt: I riket utskrefvos hvarje år 40,000 rekryter, af hvilka en hvar tjenade i tre år under fanorna och i tvenne i reserven. Den stående armåen belöpte sig således till 120,000 man, och kunde genom reservens inkallande höjas till 200,000. Men för att komplettera det erforderliga antalet af 500,000 man behöfdes ytterligare 300,000, och i fredstider kunde riket endast underhålla mycket små depoter för denna ytterligare styrka. Kriget mot Frankrike hade bevisat att landtvärnssystemet, enligt hvilket trupperna tillätos upphöra med tjenstgöringen, men dock kunde återinkallas under fanorna, var af god verkan och i nödfall kunde ersätta de soldater, som i fredstid icke kunde qvarstå i den reguliera armåöen. Derföre bibehölls detta system, och genom ett dekret af d. 3 Sept. 1814 bestämdes att preussiska armå6en skulle definitivt organiseras efter landtvärnsprincipen. Enligt detta system var en hvar preussare, som kunde bära vapen, utan undantag, skyldig att tjena i stående armeen från sitt 20:de till sitt 23:dje år, från sitt 23 till sitt 25 i reserven, från sitt 25 till sitt 32 i första uppbådet af landtvärnet, och från sitt 32:dra till sitt 39:de i andra uppbådet. Landtstormen skulle bestå af alla män i stånd att bära vapen från 17 t. o. m. 49 år, hvilka icke tillhörde hvarken stående armåen eller landtvärnet. Åf landtvärnsbataljoner och sqvadroner uppställdes regementen och dessa samlades för årlig öfning eller tjenstgöring i brigader och divisioner med linieregementena. Landtvärnister som tillhört jägarbataljoner, artilleriet eller genietrupper bildades ej till särskilda kårer, men skulle, ifall de inkallades, Mervända till de regementens leder, i hvilka de tjenat förut. Genom detta system och med en årlig tillgång af 40,000 rekryter blef Preussen i stånd att hålla beredd för krig en armå, som bestod af tre från hvarandra afskilda delar. 1. Den stående armöen af 120,000 man,