Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 1

het mig snarare rysning än beundran, och hennes ögons eld förckom mig som lejonets svartgula blick under den nattliga kampen i öknen. Mitt skakande på hufvudet och uttrycket i mitt ansigte sårade utan tvifvel hennes stolthet och framkallade ett plötsligt hat. Hennes smäktande blick och miner förvandlades till ett hånfullt smälcende; hon klappade derna och ropade: — Förvägne, du skall dö! En dörr i bakgrunden öppnades, och två af hennes svarta ledsagare kommo in med krokiga sablar i händerna. Hon pekade på mig och uttalade några arabiska ord. Men det är ju som historien om Josef, sade något inom mig. I nästa ögonblick fick jag dock annat att tänka på, då de båda svarta med lyftade klingor rusade mig inpå lifvet, innan jag kunde få tid att draga mitt svird. Med armskenorna afböjde jag deras hugg, och gripande dem i strupen, en med hvar hand, lyftade jag dem ett stycke från golfvet och slungade dem båda ut genom den öppna dörren, hvilken jag derefter slog igen och sköt regeln för, men först efter att ha sett dem båda tumla öfver hvarandra utför trappan. Med ett flyktigt småleende mot Fatima som var nästan afdånad af vanmäktig vrede lemnade jag salen genom den at förhänget dolda öppningen, i hän