Göteborgsposten – 23 augusti 1866, sida 2

fyra, men reste sig i nästa ögonblick, liksom för att bereda sig till nytt sprang. Utan att afbida detta sprang jag inpå det, och innan det mu viindt sig helt och hullet omkring, borrade jag svärdet in i det öppna gapet. Djuret sjönk tillsammans och sträckte rytande af smirta sina väldiga tassar ifrån sig, medan de unga ämparne uppstämde ett segerjubel. Lejonets klor hade trängt igenom en öppning i pansarskjortan in i Thiodolfs bröst och skuldror. Hans sår blefvo tvättade och förbundna, och om de än ej voro lifsfarliga, måste vi dock göra ett uppehåll af en veckas tid för att de skulle läåkas och kämpen komma till krafter igen. Vi sågo oss nödsakade att slagta uret, då mina unga raska stallbröder ej kunde nöjas med en smula mjölk och frukter utan alltid trängtade efter kött; deras käraste föda, hirsket fläsk, hade vi ej sett på långa tider. I hopp att påträfla och filla en get eller något annat ätbart djur, gjorde jag långa turer ut i öknen omkring var oas; men ingen af de andra erbjöd sig att ledsaga mig och ett par gånger vankade jag sulunda omkring nästan hela dagen i denna stundom förfärande stillhet, der ett lejons aflägsna rytande eller schakalens tjut väckte en glad förnimmelse såsom tecken till en lefvande skapelses tillvaro i denna liksom utdöda natur, der blicken i alla riktningar in