Göteborgsposten – 23 augusti 1866, sida 1

käggige mannen syntes knappast ha lagt märke ull striden. Han stod på den motsatta sluttningen med armarne korslagda ölver bröstet och stirrade anyo utåt öknen, och från den sidan närmade sig nu äfven en skara; men det var en karavan med olastade kameler. Jag gick bort till honom och bjöd honom handen med ett välment Goddag! Han vände sig emot mig utan att taga de korslagda armarne ifrån hvarandra och betraktade mig med en långvarig, en så underlig blick att jag nästan började att darra, utan att jag visste hvarför; men jag förekom mig sjelt som en oerfaren gosse midiframför ett större och visare väsende än menniskan. Innan jag hann besinna att jag var en oförfärad nordisk kimpe och konungason, lyltade han sig liksom hogre i vädret och frågade: — Tror du på en enda Gud? Jag är döpt och är på vandring till Guds sons heliga grar tör att knäböja der, svarade jag utan att rätt veta hvad jag sade. — hristus var en stor profet, utbrast den gräskäggige med ett småleende, men han var blott en föregångare. Om kort tid uppträder Guds rätta sändebud tör att förkunna sanningen och verldens befrielse; ty Gud är Gud och nu kommer hans profet. Farväl, främling! Du skall en gång bli stolt ötver