Göteborgsposten – 22 augusti 1866, sida 2

försvarslös gubbe, har gjort ett lifligt umtryck på påfven. Kejsaren?, sade han till sina ministrar, befinner sig inför händelser, som han ej kan beherrska; hans afsigter äro goda, han bör ej sakna vårt understöd. Vi skola bedja om att det må vara tillräckligt; vi skola ätven bedja för honom, för Frankrike och för kyrkan!. Påfvedömets ställning till Tuilerihofvet antager således en förtrolig karakter, som den hittills ej haft. Hvarthän skall denna enighet leda, och huru skall det gå med kyrkan och påtvedömet, när de efter septemberkonventionens utförande befinna sig gentemot Italien? Dessa frågor skulle föra mig för lingt, och jag vill endast för eder redogöra för förhållnndet i Rom och säga er, hvad som kommer att ske, när staden Rom öfverlåtes åt sig sjelf. Rom håller af påfven. Det linnes ingen romare, som ej känner sig smickrad öfver att hafva pålvedomet, ötver hvilket han är stolt, och likväl skall Rom förena sig med Italien, skulle det än dertör förlora pålvedömet. Detta kommer sig af minnena om det gamla Rom, äfven af landets dåliga törvaltning, af den italienska propagandan och de politiska svårigheter, i hvilka folk och re gering beffnna sig, Jag försäkrar er, att den italienska andan här genomträngt alla klasser. Männen i Trastevere, såväl som i bourgeoisien, vilja, att Rom skall bli Italiens hufvudstad. Detta smickrar deras stolthet. Då man vet detta och fäster afseende vid den betydelsesulla upphetsningen utifrån, är det omöjligt, att tro på det påfliga herraväldets varaktighet, om det blir öfverlemnadt åt sig sjelft. Rom skall då affalla från det pålliga herraväldet, en italiensk regering skall der installeras och den i Vaticanen tillbakadragne och af påfliga zuaver bevakade påtven skall se händelserna utveckla sig, utan att knappast motsätta sig desamma. pPåfven tyckes hafva för afsigt, att icke inlåta sig i någon våldsam kamp. Romarne skola möta föga motstånd vid utförandet al sina planer; de skola göra sin revolution; derefter begära anslutning till konungariket och i Florens anhålla om en prelekt, som man äfven skall sända dem, i det man dock uppträder vördsamt gentemot påfvens andliga makt. IIuru härmed än må vara, är det dock säkert, att Rom skall innan detta årets utgång tillhöra italienarne, om ej yttre händelser förhindra utrymmandet. Det är ej fråga om större eller mindre klokhet och vishet i statsangelägenheternas handhafvande; statsmännens skicklighet kan i detta afseende ingenting mera uträtta. Påtvens verldsliga herravälde skall försvinna, skulle ock genom dess tall tillochmed ny förvirring uppstå och Italien störtas i nya faror. En fransk ångfregatt ligger vid Civita Vecchia och inlastar de franska truppernas i Rom krigsmateriel och ammunition. Förråder af samma slag inskeppas äfven ombord på ångare, tillhöriga Impåeriales Messagåries. Detta anses bebåda en annalkande utrymning. Den spanska krigsångaren Lepanto har äfven an ländt till Civita Vecchia, medförande ett vigtigt budskap från drotin. Isabella till påfven. Det förljudes att Lepanto skall ötverföra exkonungen af Neapel med bagage och svit till Spanien. Om törhällandet mellan Frankrike och Italien meddelar en Milanotidning följande pikanta notis: Man trodde, att Trentino skulle erhållas genom Frankrikes kraftiga understöd, och allmänheten trodde det. Men det förhöll sig cj så. Prins Napoleon kom till italienska högqvarteret, för att varna mot uppskof i vapenhvilans afslutande, emedan han såg, att Preussen var fullt beslutet att sluta fred med Österrike. Ricasoli (konseljpresidenten) deremot påpekade, att löftet om Trontino (asg svet uf Frankrike) skulle uppfyllas före stilleståndets ingående, och madan han ännu fasthöll härvid, ingick underrättelse om stilleståndet i Nikolsburg. Vid emottagande af detta telegram skickade prins Napoleon efter Ricasoli. Mitt afsked eller Trentino, sade baronen, hvartill prinsen genmälte, i det han drog upp sitt telegram ur fickan: Nej, hr baron, alternativet är et helt annat: antingen fred eller krig på egen hand; läs! Baronen läste och ga! med sig. Icke desto mindre envisades ministern så ifrigt, att prins Napleon lofvade att förmå kejsaren att af Österrike begära Trentino, och vid sin aterkomst tl Vichy förmådde han sin kusin, i trots af dennes starka ovilja, att framställa denna begäran. Frans Josef svarade med ett torrt nej. Denna vägran, fasiän icke oförutsedd, uppretade Napoleon, som skref till prinsen i ungefär följande ordalag: Jag har varit nog svag att af Österriko begära Trentino at Italien, och jag har emottagit ett vägrande svar. Jag har gjort för Italien mer än min vänskap för detsamma ålade mig att göra. Mon om Italien anser sin värdighet kränkt genom dess afseende för mig, löser jag det från alla dess förbindelser till mig. Må det ej tro, att det brister i konsideration emot mig, genom att handla så som dess värdighet och egna intressen kräfva. Må det handla för sig sjelft, om det tror, att jag icke gjort nog för detsamma. Dessa ord kunde ej annat än utöfva ett starkt intryck, och sålunda förklaras den hast, hvarmed ett eftergisvande beslut fattades i ellofte timman. Det är märkligt att al Englands tidningar se, hvilken stark oro som börjar råda sderstädes öfver landets försvarsställning. Helt plötsligt finner den stolte britten sig ötverflygsad på hafven af yankecs. Preussens snabba