Göteborgsposten – 21 augusti 1866, sida 3

åberopade kapitel v. 21: Dem som utan lag. iro, är jag vorden lika som jag utan lag vore; ändock jag icke är utan truds lag, utan är i Christi lag; på det jag dem vinna må, som utan lag äro — och detta allt för att skafla proselyter åt kristendomen. Men ingen kunde vara på samma gång verklig jude och verklig kristen, lika litet som hedning och jude eller hedning och kristen. Redan i 10:de kap. af det at insändaren åberopade brervet utbrister Paulus i v. 21 mot hedendomen: ÅI kunnen icke dricka Herrans kalk och djeflarnes kalk. I kunnen icke delaktiga vara al Her rans bord och djeflarnes bord. Och i v. 25 säger han mot judendomen: Allt det salt är i köttboden, det äter, och frågen intet deretter för samvetets skull. Vi skulle vilja sästa ins:s uppmärksamhet äfven på 14 kap. vers 23 i bref till Romarona, hvari Paulus uttalar söljando ord: Allt det icke går at trone, det är synd. Man kan ej skarpare uttala sig mot det jesuitiska i att uppfylla on mängd påbud, på hvilka man icke tror — den, som tvifvelaktig är, äter han, så är han ördömd, ty han äter icke af tron — Paulus förklarar ett sådant försaringssätt öppet för synd, och skulle likväl med vett och vilja göra sig dertill sjelf skyldig, ja, tillochmed berömma sig deraf! Högre tankar ha vi om den ädle aposteln, hvars at ins. citerade yttrande antagligen endast är en förklaring öfver att han ätven iakttog den sokratiska lärometoden att sätta sig in i den persons töreställningssätt, med hvilken man talade, för att göra sig för honom lättare begriplig och sedan leda honom, jude eller hedning, efter hand in på det kristna åskådningssättet. Vi tro ej, att ins. skulle anse det med t. ex. en sann lutherans pligt förenligt att uppfylla mormonismens lag, för att vinna mormoner åt tron, att göra sig skyldig till t. ex. månggifte, som vårt lutherska föreställningssätt förbjuder och betraktar som synd, för att rädda en och annan åt hans egen tro. Och om ins. ej skulle vilja det, huru kan han då tillvita Paulus att göra motsvarande, denne den individuela frihetens store stridsman, som ej tvekade att i en tid, som mer än någon annan var auktoriteternas eller den blinda bokstafstrons, utropa: Ilrarföre skulle jag låta döma min frihet af en annans samveke? Corinth. 1, kap. 10, v. 29).