Göteborgsposten – 21 augusti 1866, sida 2

Jag såg uppDer satt ännu Padre Boniavlo midtemot mig; men hans gestalt växte, skrynklorna törsvunno i hans ansigte; hans ögon sköto skarpa blickar; ett vackert skägg böljade ned för hans breda bröst; en vid pursurmantel hängde ned omkring hans skuldror, och en röd hatt — det var ju en tiara — satt på hans stolt lyftade hufvud. Det var ju ufven, Gregorius den store, sådan jag sett lonom afmalasl — — till den grad hade Padre Bonifazio niystifierat mig. Dock, jag förvanade mig alldeles icke deröfver; ej heller öfver den pansarskjorta af glittrande sma ringar jag såg mig iklädd, det breda slagsvärd som stod emellan mina knän, lutadt mot kanten at bordet, eller hjelmen, prydd med en higerfjäder, som stod framför mig på bordet. Jag sug uppat och omkring mig och taket höjde sig och väggarne veko tillbaka bakom länga rader af priktiga marmorpelare; fönstret sag jag ut genom det stora balkongfver en myrtenoch lagerträdslund till de höga alperna, der solen sken på snön; näktergalen slog deruti i dungen, och från en väldig vattenkonst plaskade vattnet ner den hvita bassinen. — Du är kommen från den höga norden, Hjalmar! utbrast Gregorius den store med djur och kraftfull röst. Salunda är du väl ännu hedning och längtar att få nådens ljus tändt