Göteborgsposten – 21 augusti 1866, sida 2

Fran Utlandet. Den olficiösa franska pressen har fått sitt IJstringsord att mildra de starka boljor, som började röra sig vid underrättelsen om att Frankrike af Preussen begärt territorial ersättning. Taktiken är, att man nu låter, oj Frankrike, utan Preussen bringa gränstrågan å bane. Preussen, heter det nu, är så genomträngdt at de franska åsigternas berättigande och så fullt af tacksamhet för det passiva understöd, som det vid den senaste krisen ernållit at Frankrike, att det af fri vilja skulle åtminstone till en del kunna åter godtgöra, hvad det genom sitt ötvermått ar itver felat år 1815 mot Frankrike. Det skulle kunna vara möjligt, att till kejsar Napoleon framställningar gjorts från preussisk sida om, att en fransk kompensationssordran skulle, framställd som fordran, väcka en allmän jäsning och storm inom Tyskland, så att det skulle vara omöjligt för den preussiska regeringon att kunna uppfylla den utan fara för en egen inre revolution, som endast skulle yttermera hindra det tyska enhetsverkets genomförande. Ilvaremot preussiska regeringen skulle framdeles försöka att sjelf bringa å bane frågan och framställa den som en handling at tacksamhet och billighet å Preussens sida. Kejsar Napoleon kan hatva lätit sig åtnöjas med denna törklaring, som innebär ett högtidigt löne, besluten att, om löftet icke uppsyles, vid tillsälle tvinga dess verkställande fram med makt, under det preussiska regeringen åter skall vinna tid, i tanke att on eller annan kombination skall bilda sig, som möjligen kan befria henne från att hålla löftet. Skulle deuna kombination möjligen vara en närmare allians med Ryssland, bar dock ätven Frankrike trumf på sin hand. Tillsdess skall Itaien vara befriadt fråu den onaturliga allianmed Preussen, och Frankrike skall kunna påräkna dess stöd. Vi böra strängt tasthålla dervid, att Fraukrike icke begär ett landområde med ovillig betolkning, utan endast det der befolkningen samtycker genom allmän omröstning till öfverflyttningen. Det är äledes ej en fordran, hvilken strider mot den nya rätten-, som Frankrike uppställer. Då Preussen i den tyska nationalitetens namn begär rätt för sig att utveckla sig och vidga sitt område, har äfven Frankrike rätt att på samma grunder af det tilltvinga sig eftergifter, hvilka stå i öfverensstämmelse med nationaAr ANnN