Göteborgsposten – 21 augusti 1866, sida 1

——i.— —0 — —;ae — hvar, men mest i kapitalfattiga länder, varit bittert känd och beklagad, och det har utgjort en af de mest berättigade invändningarne mot utsträckt näringsoch tullfrihet, att en mängd yrkesidkare icke skulle med deras små resurser kunna motstå en nägotsänär frisläppt täflan. Länge har det ock utgjort en vigtig fråga för menniskovänner och statshushållare, huru något bättre skulle åstadkommas. Troligen ense har man blifvit derom, att en förbättrad folkbildning är ett hufvudvilkor; men här finnes ock ett annat oafvisligt behof: kreditanstalterna för folket måste komma i bättre händer, än pantockrarnes. Det vigtiga året 1848 tog äfven denna sak om hand, men misslyckad-s härutinnan, som i mycket annat. Man bildade på några ställen förskottsföreningar för handtverkare, och välgörenheten var härvid verksam; men välviljan strypte sina barn: förskottsbankerna förvaltades såsom barmhertighetsinrättningar, förskotterna blefvo blott till hälften lån, hälften almosor, och frågan föll — för att uppstå i en bättre form. I den lilla tyska staden Delitzsch grundlade Schultze, numera kallad Schultze-Delitzeh, år 1850 en förskottsförening, som i denna dag har vunnit mer än 1,000 efterföljare inom Tyskland och derstädes allmänt betraktas såsom en verklig välgerning. Schultze yrkade: att de, som sluta sig tillsammans till en förskottsförening, skola dervid svara: en för alla och alla för en; att de skola genom egen omtanka bilda sig en grundfond för sin rörelse och en reservfond; samt att den kredit, sem under dessa förutsättningar bör komma dem till del — och som icke svikit dessa föreningar — skall för deras medlemmar blifva en sjelfförvärfvad fördel till gemensamt gagn och bruk inom deras slutna krets. Schultzes satser hafva blifvit bekämpade; man har i dem sett bugskott, vådor. Här är ej, i detta korta bref, tillfälle att redogöra för skäl och motskäl. Vare nog sagdt, att Schultze-Delitzsch satt erfarenhetens domslut på sin sida. Hans banker hafva vuxit såsom svampar — välgörande svampar, som samla och kunna gifva — öfver hela Tyskland; — hafva i sjelfva Österrike, der de först nyligen vunnit inträde, utbredt sig med otrolig hastighet; äro på vippen att få fast fot tillochmed i Frankrike, der sjelfverksamhet eljest är ett brott och styrelsen vill tänka, tala och handla för alla. I början gick det långsamt: år 1855 voro ännu blott 7 föreningar af ringa omfång bildade; men sedan har det gått desto raskare: 1861 voro 340 sådana folkbanker kända, och nu, år 1866, vet man, som sagdt, att de äro mer än 1,000. Ar 1361 rörde sig dessa föreningar redan med mer än 50 millioner svenskt riksmynt; nu är deras verksamhet i alla afseenden vida forökad. För ögonblicket kunna tyvärr inga sifferuppgifter om den nuvarande ställningen lemnas, men de skola komma och skola tala högt för sin sak. Men det är ej nog, att trädet höjer sin krona mot skyn; det måste jemväl till rot och stam utveckla sig så, att det icke bräckes eller kastas omkull af första stormil. Huru kan det månne i grunden stå till med dessa försök af obemedladt tolk att spela bankirer? Jo, det står så till, att dessa föreningar hafva genomgått 1857 års kris utan att vackla; de hafva sett tyska länder föra ett par krig utåt och ett inbördes krig, utan au folkbankerna tappat modet; ja medan riksoch penningestaden Frankfurt nödgats förklara sig ur stånd att skaffa pengar, ha folkbankerna fortsatt sin rörelse. I allmänhet betalar ingående ledamot till reservfonden en inträdesafgift af rdr 1: 50 till 5 rdr, olika på olika ställen. Sedan insätter han månadtligen i rörelsens grunåfond t. ex. 50 öre eller 1 rdr, eller om han så behagar, högre belopp, dock aldrig öfver ett visst maximum af 100, 300 till 500 rdr. Dessa pen gar förblifva insättarens egendom och förkofras dels senom ytterligare insättningar, dels genom årliga vinstandelar, intill dess att det bestämda maximum uppnås. Sedan upphöra tillskotten och insättaren erhåller derefter sin utdelning kontant. Dessa tillskott gifva ledamoten, när han så önskar, rätt till kredit, minst lika stor som hans tillskott, men större, ifall han kan ställa säkerhet och banken har pengar, som den sällan saknar. Vill delegare utgå, står det honom fritt efter viss uppsägning, och då får han igen, hvad han insatt jemte tillgodoskrifna vinster, inträdesafgiften dock oräknad. Banken styres af delegarne sjelfve dels på allmänna möten, minst 4 gånger om året, dels genom en af föreningen vald förman, en eller två tjenstemän och en temligen talrik bestyrelse. Förvaltningen vinnlägger sig om redbarhet och offentlighet. Hvarje fjerdedels är utdelas vid allmänna mötet en tryckt, af årets granskare riktigt befunnen, kort sifferuppgift öfver ställningen. Dåligt folk mottages ej i föreningen, och suddiga betalare, ledamöter, som sätta sina borgenärer i sticket eller som dömas för brott, uteslutas. Etter dessa allmännare uppgifter (hvilkas ofullständighet vore oförsvarlig, om de på minsta sätt gjorde anspråk på att uttömma ämnet, som fastmer får återupptagas åtskilliga gånger, om det skall fullföljas) torde man kunna öfvergå till en redogörelse för en särskild folkbank, och, i valet mellan flera, må för dagen då Hamburgaren, såsom den närmaste, väljas att vara ett exempel. Hamburgs folkbank är ej gammal I stora städer har det i allmänhet dröjt längre, än i de smärre, att få dessa inrättningar i gång, och hvad särskildt beträffar Hamburg, flnnes här så mycket pengar och