Göteborgsposten – 18 augusti 1866, sida 2

ögonblick höll hon sis alldeles stilla i sängen, förbjöd hvar och en att tala tlll henne, att närma sig henne eller göra det minsta buller, som kunde störa hennes på en enda punkt rikiade uppmärksamhet. Och hon forblef orörlig, liksom sastnaglad i sängen ned stel blick och likasom ekonomiserande med sjelsva andetagen. Spänningen i hennas afmagrade drag förrådde en omåttlig ansträngning af en fast vilja. kyra dagar efter deras sista samtal, då läkaren till sin förvåning ännu fann henne vid lif, upprepade hon: Jag måste lefva till d. 10, doktor. på det att barnen må kunna få hifräntan. De påföljande dagarne märktes knappast någon förändring hos henne; hon sof hvarken dag eller natt och det enda hon då och då förtärde var litet sockervatten. Slutligen kom d. 10:de Juli. Redan från tidigt på morgonen förmärktes hos henne en stark rörelse. Hennes blick var oafvändt fästad på urtaflan. Man hörde henne sakta mumla: Min Gud, ännu några timmar blott! Vid middagstiden medförde hennes affärsombud de 1,500 fres och erhöll hennes qvitto derpå, som låg på förhand utskrifvet. Då kommissionären gått och hon andtligen såg penningarne uppräknade på bordet, afslappades hennes anletsdrag, hennes händer uppbörde att krampaktigt fasthålla sängtäcket, hon drog djupt efter andan och sade: Nu kan jag dö! Man nårmade sig sängen — hon var död. Seder och bruk. En engelsk tidskrift innehåller en liten artikel om Seder och bruke, hvars i det hela träffande yttranden finna lika god tillämpning hos oss som i England. Det heter bland annat: Den sista förbättringen i krinolinerna eller den nyaste snitten på klädningsärmarne är en sak, som ingen i den fashionabla verlden behandlar med likgiltighet. Sannt nog, vi le åt våra qvinliga bekantskaper för deras drägters ofantliga omfång, men vi känna oss en smula pikerade när man drifver gäck med oss för formen på våra hattar eller våra slhjortkragar. Modehandlarne föra damerna vid skärpbandena och skräddarne föra herrarne vid knapphålet och vi trösta oss med den betraktelse, att detia allt är till yrkers bästa. Seder ceh bruk fordra att vi skola göra mycket och underkasta oss ännu mera, som sundt förnuft och en oförderfvad omdomesk:aft förkastar. Den herre, hvilken när han presenteras för en ung dam 1 en baisul, icke ögonblickligen bjuder henne sin arm, i det han förer henne bort t ll dansen, skulle blifva betraktad nästan som en björn och blefve likaså starkt bekikad, som om han gick med damaskor. Men om man hade sett samma herre, äfven efter en månads bekantskap, gå med den unga damen under armen på en offentlig gata, hade man straxt svurit på att de blifvit forlofvade. Det hör till sed och bruk, att hvad som erkännas såsom ytterst nödvänd gt s en balsal, anses såsom opassande pa hvarje annat itälle. Några af den fashionabla verldens bruk äro ännu löjligare och mera ofattliga än detta. Det hände sig att vi för några dagar sedan voro i ett middagssällskap i London. Under måltiden lade vi märke till att en dam afslog champagne, då den bjöds henne, och hade mod att bedja om ett glas öl. Vi säga mod; ty knappt hade ock damen kommit fram med denna enkla anhållan, förr än hela sällskapets ögon voro fästade på henne! Den ståtliga hofmästarer. syntes blitva slagen med aofhet vid damens ord, så att han lörst, elter det ton måst ånyo upprepa dem, syntes till fullo uppfatta hennes mening. Och dock veta vi mycket väl, att damerna i den familj, hos hvilken hofmästaren tjenade, alltid pläga dricka öl vid sitt middagsbord när de icke hafva sällskap hos sig. Vi tvifla icke på att den omnämnda damens läkare hade ålagt henne att dricka öl tiil sin mat, men vi draga en smula i betänkande att nödgas tillstå, att hon föll många grader i det församlade sällskapets aktning, i följd af det brott hon hade gjort met etiketten. En annan egenhet för den goda tonen är att damerna i ett middagssällskap icke pläga äta ost. Det är icke för det damerna hafva något emot ost — långt derifrån! Många äta deraf gerna i dagligt bruk; men huru det nu sedan må hänga ihop, hör det nu engång till sed och bruk i ett sällskap comme il saut att det täcka könet vid middagsbordet måste sky osten som pesten, Men en af de största försakelser sällskapsverlden frivilligt underkastar sig, är det sätt hvarpå frukter njutas vid deserten. Hvem vet icke huru sött och behagligt ett moget äpple eller päron smakar, då det fallit ned från trädet? Huru långt behagligare är det icke att äta frukter oskalade än att göra sig omaket att skala dem. Och dock tvinga oss skick och bruk att göra det då vi äro i sällskap. Den fashionabla verldens bruk äro mycket egendomliga och vid många tillfällen ytterst löjliga; men det är dessa små sedvanor, som göra det goda sällskapet till hvad det är. Hvar dag se vi en stigande tendens hos ungt folk att undgå de egendomliga bruk, som gjorde far och farfar till kompletta gentlemän. Vi minnas mycket väl den tid, då det var ett oförlåtligt brott att tända en cigarr i en dams närvaro Men nu är hvarannan stolrad i Hydepark upptagen af ett litet band rökare. Hvilken märkvärdig skilnad är det icke i det sätt, på hvilket en väluppfostrad man på femtio år tager af sig hatten, och det legera sätt, på hvilket en ung man om tjugufem afbördar sig summa komplimang. Tändnålsgeväret på scenen. Franska teaterförfattare spekulera redan på allmänhetens stora intresse för tändnålsgeväret. I dessa dagar debuterar detsamma på tro olika teatrar i Paris. På Palais Royal spelas ett stycke kalladt Fusil å Rpingle. på Delassements uppsores en Fusll d aigdlllade och på Folies dramatiques en Fusil duaiguillomanie. Ga ibaldi är, skrifver on korrespondent till ett engelskt blad, ehuru invalid, ännu beständigt den verksammaste bland de frivilliga. Den, som vill tala med honom, kan blott med säkerhet träffa honom på en plats: på bataljfältet under en aslagtning. Eljest är han öfverallt och ingenstädes; än uppsöker han punkter, som äro nödvändiga för artilleriet. än är han ute för att rekognoscera, än lemnar han tidigt på morgonen obemärkt högqvar äeret, lemnande sin stah fullkomligt okunnig om hvart han tagit vågen och utan instruktioner för kommande dag. Så utomordentligt oforsigtig är Garibaldi, att han är i stånd att störta sig i den mest onödiga fara — han är till den grad blottad på sjelfbevaringsdrifi. att han sannolikt skulle svälta ihjel, om han icke steg för steg följdes af en engelsk dam, hvilken, liksom profeten Elias korp, åtagit sig den goda gerningen att bringa honom hans dagliga föda.