Göteborgsposten – 18 augusti 1866, sida 2

IlIvarjehanda. ljans makt. Le Pays berättar följande högst märkvärdiga händelse, s m nyligen lärer ha tilldragit sig i Paris. En gammal enkefeu fann sig efter många ödets vexlingar som enda stödet för 3 unga flickor, hennes barnbarn, af hvilka den äldsta var 20 år Hon egde endast en lifränta på 3,000 fres, som årligen utbetaltes till henne i 2 terminer d. 10 Januari och d. 10 Juli. I 5 eller 6 år gick allting förträffligt; mormodern skötte hushållet och de unga flic korna arbetade lör ett par modemagasiner. De befunno sig sålunda i nåsan välmående omständigheter, de lefde sparsamt och indraget och kände sig lyckliga, ända tills då för något lver ett år sedan den gamla frun blef sjuk och sängliggande tillfölje af ett fall utför trappan. All läkarehjelp, alla omsorger voro förgäfves, den sjukas tillstånd förvärrades allt mer och de penningar man hopsparat ströko under tiden med. Om jag blott finge lefva, suckade hon midt under de svåraste plågor, så vore det ändå ingen nöd, ty så länge ha vi ju min lifrånta. Men en morgon för några veckor sedan kände dan gamla frnn sig sämre än var igt. Det förekom henne som om hennes dodsstund icke vore långt aflagsen. När hon var borta, hvad skulle det väl då bli af barnen? Hon isste att alla deras besparingar voro slut och att hon var deras enda stöd i verlden. . Om jag dör före den tionde Juli. sade hon, å ega de stackars barnen dagen efter min död icke en skilling. Det var d 2:dre Juli. Samma dag bad hon gin läkare att upp: riktigt säga henne huru länge hon ännu kunde hop: pas att så lefva. På hennes enträgna böner tillstoc denne att hon efter mensklig beräkning endast had två dagar qvar. Nej, svarade hon, jag måste jag vill lefva i ännu åtta dagar till. Då utfaller mir lifränta och de stackars barnen ha då åtminstono til en början något att hjelpa sig fram med. Från dett