Göteborgsposten – 17 augusti 1866, sida 2

nä! svara genom TUH1UAK:t1g (det sistnämnda med 4 öster mot 3). Deremot lärer högsta domstolen tilltyrkt förs agen om ändring i kyrkolagens örande tiden för barusängqvinnas kyrkeagång. hvilken iasbestammelse skulle komma att förkortas, äfvensom rättegångsbalkens föreskrift om utgifvande af rådtufvurätts dom, hvilken icke vidare skulle få ester nslag utfärdas. i Stadsrevisionen. Rikots ständers reviorer för stats-, bankooch riksgäldsverken sammanrädde kl. 11 i förgär i banken i Stockholm och lerimerade sig. — Revisionen består af följande ledanöter: af adeln: kapten friherre B. A. Leyonhusud, bruksegaron friherre I. von Essen, possessiomaten frih. D. Hermelin, kaptenlojtn. J. H. Ankarerona, kapt. C. Bergenståle. v. häradshöfd. C. Nordenfalk; af prestesläåndet: prosten C. Ahlberg, kontraktaprosten J. BE. Forssell, advokatfiskalen C. M. Rydqvist, prosten J. F. Johansson, lektor F. E. Fagerstrom, kyrkoh. N G. Wennerström; af borgarslumdel: grosshandl. P. Wikström j:r, grosshandj. O. Wijk, handl. D. M. Ljunggren, gr nandl. R. Thorburn, auditör J. M. A. Grenander, rådm A. G. Uellman; af bondeståndet: s. riksdagsfullmäktige P. Eriksson, B. S. Ersson, 0. Jönsson, G. Bolin, S Rosenberg och J. Andersson. — Till sekreterare för bankoverket utsågs notarien hos bankofullmäktige C. G. Carlqvist, samt till sekreterare för statsverket v. häradshofd. P. Samzelius. Halländska kyrkohemmanen. I Norra Hallands Tidaing: för d. 15 d:s läses: På inbjudning af boktryckaren Gernandt hölls angående denna fråga ett möte i Halmstad nästl. Ons iag. Hr Gernandt hade nemligen, på grund af kyrkans och skolans vänners framställningar till honom såsom tidningsutgifvare, velat öppna en fri diskussion i detta ämne, på det, om möjligt, alla stridiga åsigter härutinnan måtte någon gång biläggas. Mötet var talr kt besökt, men mest af kyrkohemmansbönder. Dock voro åtskillige prester och andre embetsoch tjenstemän, hvariblad må nämnas landshöldingen frih. Alströmer och ortens skolinspektor rektor Aberg, jemte privata personer närvarande. Första frågan, om de kyrkohemman, för hvilka skattelösen redan är sökt, kunna användas till skolan, besvarades af landshöfdingen sålunda, att då törsamlingen ej väckt denna fråga vid delfåendet af ansökningen om skattelösen, utan i stället gatt i författning med val af ombud till afgifvande af ränteförslag, så kunde numera ingenting med framgång årgöras för vinnande af hemmanen till skolan. Deruti instämde de fleste. Andra frågan, om de, nu icke till skallelösen anmälda kyrkohemman, kunna till folkskolans behof användas, fann frih. Alströmer äfven omöjlig på den grund, dels att kongl. kung. af d. 11 Sept. 1863 angående kyrkohemmanens skattelösen måste anscs upphäfva de äldre författningar, som lemna en sådan tillåtelse, dels att hemmanen för detta ändamål icke kunna användas förrän vid dboledighet, hvilken, emedan arfvingarne ega optionsrätt, icke inträffar förrän arfvingar saknas, och dels at: nämnde nådiga kungörelse är utgfven, som orden deri lyda, till betryggande af äboernas besittningsrä:t, hvilken äfven sträckte sig till Sinnohafvare. Om dem heter det likväl, att de skola vara Åantagna dertill i vederbörlig ordning (af landsh. och biskop). Och dessa skäl hade nyligen blifvit godkände af kongl. ve af vil il G! mka en sr. eg st be gi he 2 22 TLA fi ti sl 8! — kammarkollegierne i afseende på kyrkohemmanet Sällstorp, hvilket församlingen anslagit till kantorsoch skollärareboställe, ett styrkt och verkligen ömmande behos, som hr landshöfdingen icke kunde förneka, men likväl vödgats, vid pröfning af skattelåsens-frägan rörande detta hemman, bestrida på grund af ofvannämnde skäl, hvaremot hr biskopen doktor Björek biföll församlingens beslut eller begäran, iföljd hvaraf frågan underställdes kammarkollegii utslag, som utföll på sätt nämndt är. Pastor Karlen invände, att äfven auktoriteter kunna begå misstag, och organisten Hultstedt ville finna landshöfdingens äsigter i denna del alltför långt drifna till omintetgörande af skolans rätt till åbolediga hemman. Den sistnämnde trodde, att efter hr landshöfd ngens åsigt, skulle ett kyrkohemman knappast någonsin blifva aboledigt, emedan det är nästan exempgllöst att åboledighet kan inträffa endast af brist på arfvingar, iföljd hvaraf författningarne om forsamlingarnes dispositionsrätt till hemmanen för skolans räkning vore, såsom otillämplige, e:t nonsens, såväl före som efter 1863 ars kongl. kungörelse i ämnet. hvilken senare H. icke fann lägga hinder i vägen för de äldre författningarnes tillämpning, enär det heter i högstberörde kungörelse, att Lintillqess skattcköp skett, förfares med kyrkohemmanen enligt nu gällande stadganden, Skolinspektören rektor Aberg talade varmt för hemmanens användande för folkskolorna, hvilka nu saknade det nödvärdigasto i afseende på jordland, som nu till nödigt utmål måst betalas med t. o. m. 900 a 1,000 rdr, fann hemmanen lller någon del deraf desto mer nödiga i det afscende som nya solkskolors inrättande blifva förr eller senare en nödvändighet. : Tredje frågan, hvarföre besvärshänvisning vid kyrkokuratorernas beslut i afseende på räntornas bestämmande icke erhållits, besvarade landshöfding Alströmer sålunda, at: som skattesökanden icke egde rätt att sig besvära, och kongl f rordningarne i detta ämne icko utstaka, att besvärshänvisning skall lennas eller att besvär må af någon anföras i fråga om räntebeloppets bestämmande, så hade ingen besvärshänvisning influtit i de u elemnade protokollerna; men fann det icke omöjligt, att en sådan i sinom tid erhölls, om ansökning derom gjordes hos landshöfdingen och biskopen, ehuru antagligt vore att åtminstone den förze alslog ansökningen, hvarefter det berodde på kemmarkollegii utslav. En af föregående talare kunde icke dela denna hr landsböfdingens åsigt: trodde det vara mindre på sin plats att afskära ve derbörande, som funnit sig förnärmade, besvärsrättigheten, hvilken i allmänhet: alltid står öppen för den, som anser sig förorät:ad i domslut hos underordnade auktoritetor; och skulle på sådant sätt den förorätta de alltid nödgas underkasta sig det obehaget att genom rättegang tilltvinga sig hvad som eljest erhålles utan besvär och kostnader. Fjerde frågan, om de i tidningarne och eljest klandrade räntornas ringa belopp, ansåg landshöfdingen obefogad, emedan nå; öfver 100 hemman hade blifvit äsatte de räntor, församlingarnes ombud sjelfva äsatt hemmanen, och de öfrige hade måst ställas i analogi med de förra. Någon anmärkte härvid, att de församlingar, som rätt och billigt uppskattat sina hemman icke borde lida genom räntornas nedsättning för det att audra församlingsombud varit så medgörlige eller osjelfständige. att de föreslagit alltför låga räntor, anförande exempel på hemman med 40 a 50 tunnland odlad jord och dessutom utmark, skog och tångtägt, hvilka icke blifvit åsatte mer än 14 tunnor spanmåls-ränta, då för lika beskaffade hemman i närheten erlades omkring ekI mr mem — p