Göteborgsposten – 17 augusti 1866, sida 1

DÄTÄA — — att inför humaniteten och det civiliserade Europa anklaga allt hvad som annorstädes uträttas, allt detta har nu burit sin frukt. Vi ha alla i vår oskuld beundrat denna flotta utan kanoner, hvilken i alla afseenden var odungliz; vi ha accepterat alla de stora män, alla de upphöjda törmågor, som rekommenderats för 088 af prospektusoer, hvilka här kalla sig tidningar. Och detta är dock ringa mot hvad vi gjort inom finanserna och administrationen. Man bör hvarken vara orättvis eller opartisk mot någon, men i himlens namn låt oss icke likna vissa tidningar, hvilka omsorgsfullt utlemna alla underrättelser, hvilka kunna vara obehagliga tör deras vänner. Det finnes tidningar, som ännu icke sagt ett ord om det olyckliga sjöslaget vid Lissa. Det ligger mycken sanning häri, men man må hoppas att Italien eller, rättare sagdt, italienska pressen, som hittills icke representerat italienska opinionen utan politiska cliquers intressen och fantasier, nu är sin förbättring nära. Förbittrade ötver att icke hu vnnnit all den framgång de hoppats på och i vissa afseendenden förtjenat, visade italienarne i början god lust att hämnas sina missräknin gar på män, hvilka omständigheterna gjort mera framståen le, men som i sjelfva verket icke voro mycket mera att klandra än många andra. bet skulle vara bättre att fördöma och reformera systemet än att straffa några få generaler och amiraler, och lyckligtvis finnes det många tecken till denna klokare stämning. (ilädjen öfver Venetiens erhållande dämpas at italienska vapnens ringa tramgång. Varmt önskande att visa sig jemngoda med andra nationer på stridsfältet, anse italienarne orsaken bvarföre så ej skett bero på buklagliga fel som härflyta af ett dåligt system. Det har uppgifvits att krigets missräkningar, dess för tidiga afslutande, det felslagna hoppet om Istriens och kanhända ätven italienska Tyrolens eröfring, framkallat en förbittring inom landet som skulle kunna leda till uppror eller tillochmed till revolution. Jag har varit alldeles ur stånd att upptäcka skäl till dylika farhågor. Italiena ne känna mycket väl, hvilka verkliga fördelar de vunnit, och de uppskatta dem efter deras värde. Hela Venetien efter några tå veckors krig och med jemförelsevis obetydliga förluster är ej att förakta, isynnerhet som de lätt kunna inbespara kostnaderna härför genom ofantliga reduktioner i de stridskrafter, som hittills ansetts nödvändiga så länge österrikiska förposter stodo vid Po och Mincio. Det är visst sannt att de ultra liberala i Italien skulle gerna vilja använda garibaldianerna, hvilka skildras såsom ytterst törbittrade öfver krigets slut, för sina egna ändamål; men dessa liberala beröfvades allt sottäste samma dag som regeringen sjelf gick öfver till handlingapartiet och förklarade Österrike krig. Största antalet af garibaldianerna togo för öfrigt upp vapnen icke för att bereda sig sjelfva fördelar utan at patriotism och skola utan tvilvel vara färdiga att åter nedlägga dem då Venetien blitvit införlifvadt med italienska konungariket. Il vad Trentino beträfar är besittningen deraf utan tvifvel önskvärd tör att utgöra en lörsvarbar nordgräns tör Italien, och det är att hoppas att det erhålles; men äfven om så ej skulle ske, finnes intet skäl att kasta skulden på regeringen och ännu mindre att sprida oro inom detta land, som efter dess många strider med yttre och inre fiender så väl behöfver lugn.