Göteborgsposten – 13 augusti 1866, sida 2

CI 1t16U181 A 716 — 5 w1 Fran Utlandet. Alltmer och mer oroliga blickar börja wu fästas på Frankrike, emedan man instinktnessigt anar, att detta ännu omöjligen kan afva uttalat sitt sista ord. Det är ej en sanasiens flykt i högre rymder, det är vanligt undt förstånd, som säger att allt ännu icke ir gjordt och att Europas karta ej kan så ler sans fagon omrevideras som man i sin )sindhet tror, liksom om Preussen skulle skritva lagar för hela vår verldsdel. En af våra lanska kolleger, Dagstelegraphen, påpekade redan för öfver en vecka sedan detta i en liten uppsats, som vi taga oss friheten här intaga, emedan den i sjeltva verket bildar ett slags orienterande inledning till den i dagens kelegramafdelning befintliga märkliga uppgitten från Paris till iReuters Olfice i London. Om, säger bladet, Preussen blir ett rike, hvilket bland annat omfattar hela Tyskland trån Östersjön och Nordsjön till Mainfloden; om det till sina vestrhenska länder får lägga landet mellan Nahe och Rhenfloden, skall det synas som om denna militärstat satte sin fot på Frankrikes nacke — en blick på kartan skall rättfärdiga denna bild. Från Preussens sydvestra gräns till Paris är det blott 30 mil. och mellan Belgiens gräns — Belgien är ju under sådana förhållanden och under en kamp med Frankrike Preussens naturlige bundsförvandt, ja, dess vasallstat — och Frankrikes hufvudstad är det ej ens 19 mil i rak hnie — huru lång tid behötde preussarne för att kunna från Böhmens norra gräns gå ull Donau alldeles midtemot Wien? Och den vägen är likväl mer än 30 mil lång? Frankrikes Achilleshäl är just dess nordöstra gräns. På de andra tem sidorna har det herrliga landet naturliga gränser, men när icke; här är det ett öppet land. Krigskonsten har gjort mycket, i det den der anlagt en mängd fästningar, men dessa kunna efter nutidens sätt att föra krig icke hejda en armåe. Då fienden från kKhenpreussen eller narare från Belgien tränger in i Frankrike, har han inga naturliga hinder att öfvervinna på vägen till Paris; den franska armeen har ingen stark ställning utt intaga. Hvarje in fall från Frankrikes nordgräns har ock satt andet i stor fara; sålunda tvenne gånger i lde århundradet, i början af det 18:de, i Jet bekanta fälttåg, hvarmed revolutionskrigen oppnades, och efter kampen vid Waterloo. Frankrike har derför alltid nödgats gå anfallsvis till väga, för att försvara sin nordsräns. Det har måst skicka sin arme in i Belgien, tör att dritva fienden ut ur detta and. Men ätven detta krigförande är föreadt med stora svårigheter, ty ej heller Bel sien företer några försvarslimer. Det är ett and-, sade Dumouriez, der man endast kan ålla sig genom att vinna bataljer. Afven ut detta skäl och ej m east derför har Frankrike så ofta och så ihällan de eftertraktat Rbengränsen; förvärfvandet at ensamma skulle ej allenast skalla landet en saurk sörsvarslinie, uten ärven lägga mer än ubbla afståndet mellan hufvudstaden och nordostgränsen. Men tår Preussen lof att Tonsolidera sig längs denna gräns om en stat, hvilken —i förbund med Belgien — vuxit till nästan dubbelt ul sin förra storlek — då farväl med alla drömmar om Rhengränsen; då kan Frankrike få tillräckligt att göra med att arvärja fiendens öfverfall Nordtyskarne och belgierna halva föri gemensamt sökt vägen till Paris, och man vinner ej alltid en sådan seger som den vid Bouvines. Det franska folket är af alla det mest inrelligenta, det har isynnerhet af alla folk den för krigsförhällanden mest öppna blicken. Det kan derför ej vara möjligt annat, än att till de bittra gäckelserna i afseende på Frankrikes ställning under de närvarande förvecklingarne äfven måste komma blicken för den fara, som uppstår af hela Nordtysklands uppgå