Göteborgsposten – 11 augusti 1866, sida 1

vecklat sig till sin fördel, återgaf sitt kinkiga parti med ganska mycken säkerhet och urskilning och då härtill kommer ett behagligt yttre (charmanta ögon, icke sannt?), som i vissa momenter icke obetydligt påminte om den galanta drottningens berömda representant på kungliga dramatiska teatern i Stockholm, en nätt och angenäm, ehuru ännu något oöfvad röst och ett ledigt och naturligt spel, måste man finna publikens lifliga bifall helt naturligt på samma gång skäl torde kunna förefinnas till den förmodan, att pjesen med denna Helena väl skulle kunna ge ännu ett godt hus. Enligt vår öfvertygelse skulle stycket derjemte vinna ej obetydligt om vid dess återupptörande rollfördelningen (för såvidt detta nemligen låter sig göra!) underginge den förändringen att hrr Lindmark och Strindberg bytte roller samt att hr Eurön öfvertog den morske Achilles och hr Bäckgren Agamemnons roll. Men — måhända skulle det törorsaka allt den välsignade husfredens skull får väl direktören låta det bli vid det gamla. Ett nytt svenskt original Kärleksprofven gick i Tisdags ötver scenen, för första för stor uppståndelse i konungalägret och förl och sannolikt ätven för sista gången, enär det för publiken var ett verkligt tålamodsprof att härda ut med styckets 3 akter långa inkonseqventa karaktersteckningar och onaturliga händelser. Det ser ut som verkligt intressanta origmaler vore på väg att bli lika sällsynta på scenen, som de, tyvärr, redan äro Idet i det dagliga lifvet. Vi kunna icke neka oss nöjet att delgifva våra läsare följande kostliga epistel som nyligen från Hamburg tillsändts en svensk affärsman. Vi tillägga aft brefskritvaren, tysk till börden och numera etablerad i Hamburg, i flera år vistats i Sverige och der lagt en god grund till en liten förmögenhet, men som läsaren sjelf ser icke på samma gång en till fredsställande grund för svenska språkets behandling i etymologiskt och ortografiskt hän seende. Så här lyder skrifvelsen: Hamburg d. 15 Juli 1866. Herr N. N. Igår återkämmen från resan erhöll jag H H Brefv af den 30 Juny får nämna för H H att jag omöjligen kan acceptera nogon Wexel i dessa olyckliga Kriegstiderna, ty Afferer finnes ej, Pengarne äro ej att anskaffa äro alla mina bemödande för närvarande omöjliga, jag anhåller derföre att ej afsända nogon Wexel ty ifall H H wil klaga inför rätten, so är jag öfvertygat, att H. H. har gjordt sig Kåstnaderna för intet. Will H. H. låta mig tid, so förlura H. H. ingenting i annat fall, bofructar jag motsatzen kåm ihåg att wiljan ej fattas att wi har Krieg i hela Landet, följa nu min vänskapsfulla råd so smärtsamt det och för mig är, att jag behandla en vänn på detta vis, so är det likväl ej annas möjligt är det bättre att Folket vänta, med Penninga än att förlura allt, lugna sig derföre har tålamot 80, går alting bra, försäkra Vänskapsfullt N. N. C:o. Skarpskyttekårens stora prisskjutning står för dörren. Den kommer nemligen att ega rum i morgon fjorton dagar till, eller Söndagen d. 26 Augusti. Man har ganska välbetänkt ämnat att söka göra denna prisskjutning så högtidlig som möjligt, dels genom åstadkommande af ett större antal priser, dels genom det samtidiga anordnandet af en testlig tillställning. Då man emellertid ansett denna vackra tanke hvarken kunna eller böra realiseras genom användande af de pekuniära medel, som stå kåren till buds, har man utfärdat inbjudningslistor till tecknande af bidrag för ifrågavarande ändamål. Vi äro öfvertygade derom, att de af vårt samhällets medlemmar, hvilka äro böjda för att understödja detta icke oväsentliga medel till väckande a! intresse för skarpskytteidcens egentliga kärna, eller kårernas uppbringande till högsta möj liga skjutfärdighet, icke skola tveka att, i mån af hvars och ens tillgångar, bidraga till att göra detta års stora prisskjutning så festlig som möjligt. En dylik anteckningslista finnes för detta ändamål utlagd å grossh. hr L. G. hratts kontor, rådman J. O. Grns hus i hörnet af V. Hamnoch Kungsgatorna. Men det är icke nog med att det finnes priser och högtidlighet, det måste äfven finnas skyttar, som täfla om priserna och deltaga i högtidligheten, och ju Hera desto bättre. Man tillförser derföre med en till visshet gränsande förhoppning, att antalet säflingsskyttar vid denna prisskjutning blir större än någonsin. Det är klart att ett lifligt deltagande skall bli det kraftigaste medlet att förmå de välvilliga personer, hvilka, vi uppre det, säkerligen gerna skola bidraga till högtidligheterna vid innevarande års stora prisskjutning, att äfven ett kommande år derför göra måttliga uppoffringar. Alltså, framåt marsch till skjutbanan år Lorensberg, unge skarpskyttar! Låt se att I icke endast för ro skull inskrifvit edra namn i rullorna, att I icke endast för roskull burit dödeus synrör vid sidan! Framåt marsch, edra medborgares pris i dubbel bemärkelse väntar eder, skjuten, träffen, och belöningen är eder! Om koleran talas ej synnerligen mycket, och förståndigt är det, ty ingenting bidrager så mycket till denna sjukdoms utbredande gom onödig rädsla tounbsginfhat aah an unn