Göteborgsposten – 11 augusti 1866, sida 1

som gräfver en grop för andra, han faller sjel! deruti!. ö Ni skulle ha varit på Långedrag i Måndags morse och ni skulle fått se på roligt. Tjutande af segertröjd kilade de lössläppta vindarne in i alla vinklar och vrår, kommo flöjlarne på hustaken att klagande och bedjande vända sig åt alla håll och anställde en hisklig konsert mellan springorna på de i allmänhet sommarluftigt uppförda hotellerna å den lilla badorten. Skummande och fräsansande. gröna i synen af harm öfver att icke mäkta kasta sig öfver klippmurarne för att ge de beskedliga Långedragsboerna en dusch, om hvilken de icke kunnat drömma, gjorde emellertid vågorna i förtreten ett larm, som kom sagde individer att rusa upp ur sina sängar, gnida sig i ögonen och yrvaket gloende ut genom fönsterrutan med förtviflans ton utbrista: Ilerre Gud, ett sådant väder! I dag kommer det nog ingen ångbåt hit, men hur ska vi då komma till stan?! Och ingen ångbåt kom det heller! Men till stan kommo de ändå alla, fast på mer eller mindre kuriöst sätt. Sens-moralen häraf är: Olycklig den, som badar sig På sådan ort, der när det gäller Det ej finns ångbåt, skjuts ej heller, Der stenig är hvarenda stig. Ja, medge det, nog är det orätt Att ställa till så för en hvar Beskedlig, hygglig, punktlig karl Som i rätt tid vill på — kontoret! Midt under de mörka och kulna dagarne fick direktör Lindmark en ljus ide. Misslynt med att ettdera nödgas visa sig på det obehagligaste sätt inställsam eller också vara tvungen att gno på med Den sköna elena eller Fregattkaptenen, beslöt han att gå till kungs med sina bekymmer, men då han icke vågade störa kung Carl i Dess funderingar öfver nationalitetsprincipen och tillämpningen deraf, hittade han i stället på att hänvända sig till ett majestät, som bestämdt icke har några bestämda principer hvad angår nationaliteterna, eftersom det med samma bevågenhet tycks gå alla till mötes, en konung, som det vore förspilld möda att söka sätta på det hala, hvars slingerbultar endast väcka beundran och som städse synes vara beredd att öfvervaka sina undersåters välfärd, beredd att, om det gäller, gå till botten med hvad han företagit sig. Man gissar lätt, att vi mena skridskokungen Jackson Haines. Konungen kom, han gick, han segrade! Och man får i sanning sällan, om någonsin, se något mera fulländadt manligt behagligt än hans mjuka och smidiga rörelser, den vighet och spänstighet han utvecklar under det han på stålskon svänger sig omkring på teatergoltvet lika lätt som vore det den spegelklaraste isbana. När härtill kommer att den unge konungen med en utmärkt väl proportionerad figur förenar ett vackert och intelligent yttre, ytterligare förhöjdt genom den pittoreska kostym han bär, förstår man lätt huru han öfverallt, der han visat sig, icke allenast väckt rörtjusning hos alla måän af facket utan derjemte i kanske ännu högre grad varit damernas gunstling. Och så lär det nog ätven bli här! Lika intressant och i estetiskt hänseende fulländad som första afdelningen af m:r Haines uppträdande är, lika oemotståndligt komisk är den senare, då han med en nästan alltför slående illusion framställer en i skridskogången okunnig nybörjares första lärospån på isbelupen bölja. Ridån går upp och fram tågar en af sin betjent på en elegant kälke framskjuten mylord, en äkta engelsk typ i utseende och fasoner. Betjenten går, och my lord lemnar försigtigt kälken för att prötva sin lycka på den blanka ban. vi atstå från törsöket att skildra dessa prof, man må sjelf se dem, för att kunna uppfatta det besatt naturtrogna i denna framställning. Vi vilja påminna oss, att i någon svensk tidning ha sett den klassiska förmodan tramställd, att m:r Haines vagga skulle ha stått i Sverige, att hans ungdomsår skulle ha förflutit i Getapuliens pittoreska nejder. Vi tvifla derpå, men antaga deremot för högst troligt, att den skicklige och djerfve amerikanarens lekamen efter alla de förskräckliga stötar, för hvilka han med berådt mod utsätter densamma, ståtligt bör skifta i de svenska nationalfärgerna — gult och blått. Lemnande för öfrigt alla gissningar åsido, afsluta vi vår lilla skizz med den bestämda försäkran, att skridskokungen är en lika angenäm som ovanlig töreteelse, hvilken säkerligen ingen skall ångra att ha tagit i närmare skärskådande. M:r Jackson Haines, som vid sitt uppträdande i Onsdags och i går belönats med det mest stormande bifall, lärer redan i morgon afsluta sina föreställningar härstädes. Då vi hunnit ända hit, märka vi med ledsnad att vår beundran för den intressante konungen kommit oss att icke, som naturligtvis sig bort, främst omnämna en icke mindre intressant drottning som nyligen uppenbarat 2222 3. .AA.. —