Göteborgsposten – 10 augusti 1866, sida 1

zuödrifva; det blef med ens mörkt omkring oss, och ett nu hade vi genom den djupa bergsklyftan komnit ner i dalen. Här var allting fridfullt och stilla; endast stormens sus der uppe på fjällbranten störde den, afbröt den djupa tystnaden der nere. Nu först kunde vi få språka med vår körsven, och då meddeade vi honom vår stora tillfredsställelse med och örundran öfver, att han kunnat hitta vägen. Skulle ag icke kunna det, förtjente jag ej att kallas fjällinne, blef svaret. Han hade rätt: äro dessa menniskor icke i besittning af andra kunskaper, så ha de lock i grunden studerat terrängen i de trakter, hvarest de färdas fram, och man kan derföre tryggt lita på, att deras ledning, i de flesta fall, är fullkomligt pålitlig. Nedkomna i dalen, fortsatte vi vår resa under gynnsammare väderlek och kommo sent på aftonen lIram till en Skolte-samiljs torftiga bostad. Denna boning var ett slags timradt hus utan tak, endast betäckt med spjelar, genom bvilka dagsljuseti rikt mått banade sig väg till dess inre. Pa grund af innevånarnes originella lefnadssätt, seder, språk och klädedrägt, torde måhända en närmare beskrifning på dessa menniskor icke sakna intresse, isynnerhet som detta slag al lesvande varelser knappast äro kända i en vidsträcktare krets. En Skolte-finne är en blandning af lapp och ryss — en bastard om uttrycket tillåtes mig -hvarken fågel eller fisk, talar hvarken ryska eller finska, talar intet bestämdt språk, utan är, kort sagdt, en folktyp af det egnaste slag, bekänner sig till den grekisk-katolska religionen med läpparne, men har för öfrigt knappast någon religion. Den familj, hos hvilken vi nu gästade, bestod af man och hustru med 2:ne söner och döttrar, alla kompletta originaler. Deras klädedrägt var det mest komiska summelsurium af ryska och lappska nationaldrägter; det var endast hufvudbonaden, svm var egendomlig för stammen. Den gamla modern, ett argt troll, bannades som en vild turk, än för det vi tilläto oss att dricka vatten ur samma kärl som de, ty detta var 4gyndigt, än för det vi rökade tobak, hvilket också var syndigt och än för — jag vet icke allt hvad. Större snuskighet än här förekom, både hvad hushållet och lefnadssättet beträffar, kan man knappast göra sig en föreställning om. De för renliga menniskor obehagligaste småkräk hade här fritt spel och tycktes höra till de oumbärligaste inventarierna. Fisken koktes hel som han kom ur vattnet, med tarmar och allt, antagligen för att göra soppan kraftigare och mera delikat. Dessa två exempel äro säkerligen tillräckliga, måhända hade det ena varit mer än nog. Efter måltiderna, hvilka alltid bestodo af denna läckra rätt, började hela familjen att buga och korsa sig, det vill säga att manövrera med pekfingret från pannan till magen och åter från skuldra till skuldra; detta upprepades gång på gång under det de utstötte några oartikulerade ljud, omöjliga att begripa. Att det dock icke alltid var så särdeles mycket bovändt med andakten, dertill blef jag händelsevis vittne. Under det att den gamla modren nemligen en gång var i full aktivitet med pekfingret och bugningarne, hade de begge småbarnen råkat i en träta, hvilken hotade att öfvergå till slagsmål. Modren, som ej vågade att låta sig störas i sin andakt, gal orostiftarne de mest fruktansvärda ögonkast, liksom för att säga: ÅVänta bara, ni era krabater, när jag väl fatt slutat, ska ni, min själ, allt få höra på annat!4 Helt säkert föll det sig svårt för henne att nödgas tiga, ty hennes tankar voro utan tvifvel olycksbådande riktade på småbarnen och icke förr voro bockningarne och det olycksaliga tvungna bönmumlet slut, förrän ovädret bröt löst som ett åskregn öfver de små stackarne, som nog eljest sjellva skulle gjort upp saken i godo. Vid samma tillfälle blefvo vi äfven vittne till en tvätt-scen af nymodigaste slag, antagligen föranstaltad med anledning af vår ankomsi. Familjen, som naturligtvis ansåg en tvättservis för den fullkomligaste lyx, hade derföre funderat ut ett mera sinnrikt sätt att åstadkomma den afsedda reningen: de togo nemligen munnen full med vatten och lät detta i små portioner rinna ned i händerna, hvarpå de började med on viss raskhet bearbeta den svarta smutsskorpan, dymedelst efter en stunds förlopp framkallande en hvit fläck midt i ansigtet, likt en glänsande bild i en svart ram. Sedan detta ansträngande arbete väl var utfördt, kunde man tydligen förmärka en allmän tillfredsställelse med det lyckliga resultatet deraf, alldeles som ville de säga: Renlighet är likväl en skön sak. Aftonen kom och med den tillbudet att intaga den äktenskapliga sofplatsen. Vi betackade oss likväl på det vänskapligaste, läto istället sopa golfvet och lade oss, iklädda hela vår fjällmundering, raklånga derpå. Oaktadt armosferen omkring oss var mycket tryckande, sofvo vi dock efter omständigheterna rätt godt och voro särdeles glada att se den dag randas, som skulle förlossa oss från detta mindre komfortabla hotell, samt voro fullkomligt ense om, att ett nattläger i ett öppet fjällfinntält vore långt bellre att föredraga framför ett dylikt hos denna hederliga familj. Då vi här erforo att några Qven-familjer bodde icke långt derifrån, ehuru icke alldeles i vår väg, beslöto vi oss för att då föret var temligen godt och vi längtade att komma till ett ordentligt hus, göra den — VA —U—tb;U W.2 ——