Göteborgsposten – 9 augusti 1866, sida 2

nmA 44 At deputerade kammarens medlemmar halva tramstegspartiet och venstra centern haft en gemensam rådplägning, som dock ej alsåg båda partiernas sammansmältning, utan åstadkommandet at den möjligast eniga hållning i alla hufvudsakliga spörjsmal. Vända vi nu taflan åt sidan och taga skuggorna i betraktande, så visar Österrike en nögst besynnerlig anblick, ett kaos, ur hvilket man dock ser en plan börja ringla sig Iram som en orm. Men vi lata Timestala i en ny artikel, hvilken synes oss skril ven med stor talang och färdighet, ehuru man ej kan undgå att skönja Asmodeus derbakom: Euligt alla de berättelser som nå oss från Wien, vill det synas som om den kejserl. armåen högligen öfverskattat den preussiska styrka, som uppställts emot dem. Österrikarne ha fördelen at en stark ställning; ett stort förskansadt läger; en bred, djup och strid flod; som basis en stor stad. De äro litvade af den mest okufliga anda; intet spår törmärkes af någon aning om ett nytt nederlag, endast ett begär elter att få hämnas de lidna motgångarne; under det att i söder några ringa, men väl pröfvade garnisoner och en handfull djerfva bergsbor hålla den österrikiska flaggan svajande i Tyrolen och Venetien. Kejsaren och erkehertig Albert ha aldrig mera törtröstat på en omedelbar svängning i lyckans ström; men midt under dessa återvaknande förhoppningar fatta de ett beslut, som endast förtviflan kan ingifva: de ötverlemna sig åt Preussens diskretion?. Denna gåta löser Times sålunda: Hemligheten af allt detta ligger deri, att Österrike nu är någonting mer än det varit under de sis:a 200 åren — någonting mer än cn dynasti. Förutom statsöfverhufvudets och öfverbefälhafvarens till lands och sjös vilja, finnes det äfven andra önskningar, vid hvilka man måste fästa afseende. Det är icke en nation, utan en hopgyttring ar nationer, hvilka börja spörja, för hvars skull alla dessa strider utkämpats eller ännu skola utkämpas, och hvilka tro att den suveräna rätten till krig och fred icke bör utöfvas utan någon kontroll å deras sida, på hvilka staten, bördor falla. Det stora kaos af nationaliteter, som nu utgör det Österrikiska kejsardömet, uppröres nu i sitt innersta djup Till en början äro tyskarne hjertinnerlige utledsna vid kriget. De motsätta sig det kejserl. dekret, som fordrar en landtstorm; de förklara det för en dårskap att utsätta hulvudstaden för alla ytterligheterna vid en belägring; de äro förskräckta öfver utsigten till en öfverhängande bankrutt, såsom de påstå, förnå uligast i följd af slöseriet att under ett halft århundrade hålla en arme i overhsamhet, för att i första timmen af landeis nöd talla souder; de skjuta för hela sin olycka skulden på de århundraden af blind despotism, som nedtryckt dem, en despotism som nu förvärras genom belågringstillståudet, en press med munlås, ett oskäligt spioneri. De fordra fria institutioner, kommunala frioch rättigheter, sjelfstyrelse, ansvariga ministrar. Framför allt uppresa de sig mot kejsaren för hans Åsega anropande af franskt beskydd, för hans begäran om Åbeväpnad bemedling — en handling, genom hvilken han, såsom de säga, icke allenast släpade sin kejserliga purpur i smutsen, utan äfven fran sig aflägsnade alla tyska hjertan samt satte sig och sina tyska unslersater för alltid utom den tyska nationalitetens område. Creckorna återigen, hvilka nu befinna sig i inkräktarens våld, rikta mot sina tyska medundersåter let raseri, som de preussiska utpressningarne uppväcka inom deras hjertan mot all german sm; de tillskrifva kejsardömets alla missöden den partiskhet, som i alla tider visats mot Wien och Habsburgarnes gamla arfsländer. Ungrarne äro mindre häfviga, men neppeigen mindre fientliga. För d:m är afvenledes detta krig icke ett österrikiskt, utan ett rent tyskt krig. Kejsardömets död är Ungerns lif. Myåmgyaren afbidar denna s und; han hvarken klagar eller hotar; han visar ej något tecken till afsigt alt afskudda sig sin huldhetsed; men ban skickar ingen konskriberad, ingen frivillig rekryt; han lyfter oj så mycket som sitt lillfinger, för att understödja den vacklande tronen. Preussen hor stridt och eröfrat för honom. Utestängdt fråu Tyskland måste Usterrike, tror han, falla i Ungerns våld. Slagen i Wiea, måste kejsaren närma sig Pest. Ungern blir mona kiens hufvud, magyaren den herrskande racen. I väntan på d nna lysande lott, fordrar ungraren egen säskild regering, sin konst tution, sin egen riksdag, sin egen konung. Om han skall dö pro Rege nostro, maste det vara för hans egen verklige konung, icke för en som blott i sin olyckstimwa erinrar sig U gern, men trampar på detsamma, så fort denna bi terhetens timma är förbi. För Galizie:na har Osterrike ännu icke sjunkit tillräckligt djupt. De äro polackar, och deras drömmar vända sig kriog en polsk nationalitet. För att låta dem å allt hvid de önska, vore det nödist att Preussen förbunde sig att till ytterlighet tillintetgöra Österrike och utföra den plan om ett polskt konungarike, för hvilken Napoleon I ryggade tillbake. Det preussiska Posen och österrikiska Galizien skulle, mena dessa patrioter, under konung Wilhelms auspicier blefvo embryot till en stat i Östern, ett bålverk för Tyskland mot Ryssland; och prins Friedrich Carl, som gjort sig så väl förtjent om den Hohenzollerska dynastien, är vida mer berättigad att herrska i Krakau eller Warschau, såsom hufvadet för en mindre Zren af hans hus, ån hans kusin var det att för sig vinna ett fursteudöme i Bucharest. Men under väntan på förverkligandet af dessa ljusa drömmar, äro Galizierna ej mindre högljudda i att beklaga sig eller fordra upprättelse. Ej mindre olägliga äro illyier och dalmatier m. m. i Under sådana omständigheter är det tydligt, att Österrke antingen borde söka återgifva sin lycka genom en annan stor batalj, hvilken det ännu kunde vinna, eller att det skulle, om daet nödgades böja sig, fullständigt och ovilkorligt underkasta sig, och att det skulle bli en vän till detta Preusseu, med hvilket det ej längre kunde täfla som fiende. Dutta senare val har synbarligen gjorts af de österrikiska underhandlarne. Lifsvilkoret för Österrike är, att det förblir tyskt. Genom att alldeles draga sig tillbaka från tyska förbundet, genom att tillstädja Preussen en icke kontrollerad öfvermakt öfver hela das Vaterland, har Österrike ej allenast afväpnat sin motståndares hela hat, ran 22 I sjalfeön verkat indrasrit hanam 3 daga in