Göteborgsposten – 7 augusti 1866, sida 1

— Ja, ack ja! Till Onslow Square, ropade Ella, sprang in och stängde dörren hänryckt. Hon körde bort just som lille Richardson, hvilken helt förbryllad följt henne, nådde stillet. Ian kom blott för att i rättan tid få se vagnen köra bort samt för att taga upp ntigot som läg och sken pa gatan. Det var ett af diamantspännena som fallit af hennes sko da hon sprang in i vagnen. Detta lilla diamantspänne kunde måhända ha ledt till uppdagandet at hennes namn, om unge Richardson ej varit s försigtig att han skafiat sig underrättelse såväl derom som om hennes adress hos lady Jane. Niista morgon Sinde han ett litet paket ech en biljett för att fråga om ej en af damerna tappat det inneliggande, och om öfverste Ashford hade tillfälle att tala med honom i affärer klockan ett. — Gud, hvilket vackert litet spänne! sade Lisette och pröfvade det på sin stora breda fot. Det ser mycket täckt ut, gör det ej så, Julia? Jag tror nog jag kan gissa — kan du ej? — hvarföre han kommer hit. Jag säger nej! — Det är alltför litet till dig. Det skulle passa mig bättre, sade Julia och betraktade sin egen langa sko prydd med diamanterna. Det är ej vårt; jag tror vi få sända det tillbaka. — Ett skospänne, sade Ella och kom i sin bruna lilla morgonklädning in från köket,