Göteborgsposten – 6 augusti 1866, sida 1

Den lilla Askungen). Hon hade alltför brådtom för att lägga upp håret, och nu tänkte hon blott på balen och föreställde sig huru prins Richardsons kära lilla fula ansigte, såg helt missbelåtet ut, när han förgåfves såg sig om åt alla håll efter henne, medan hon stod hopplös och stirrade efter den bortilande vagnen. — Nå, kära du, har du gnidit skospännena? Det var rätt, sade den gamla damen, skynda dig nu in i mitt rum och se hvad jag manat fram. Manat fram! Det var den vackraste hvila, broderade klädning med garneringar ända upp till lifvet och besatt med bonquetter. Äfven hennes eget kära gamla perlhalsband med liamantlaset var frammanadt, och en diamanttjerna till hennes hår. Det var äfven en krans if grönt och fina hvita azalier till håret. Barret öppnade sina violblå ögon, drog djupt efter undan, ropade till och började dansa omkring i ummet, springande och hoppande och klappan7) Forts. fr. N:o 178.