Göteborgsposten – 30 juli 1866, sida 1

mi — ———————— ——— föroslår, att de andliga och verldsliga embetsochatjenstemän, som söka anställning i Vinnmarken, skola lära sig tala sinnarnes och lapparnes språk, för att kunna sätta sig i omedelbar förbindelse med dem och för att dessa må vinna tillit och förtroende till sina ombetsmän. Bladot uppräknar deretter det norska storthingets ätgöranden och understödjer till sist ett af detta förkastadt förslag om, att staten skall understödja en norsk kolonisation i dessa nordiska trakter, hvilken i alla händelser skulle vara både bättre och mera patriotisk än utvandringen från Norge till Amerika. IIelsingfors Dagblad har först uppträdt mot det oberättigade i att dels tilltro finnarne vilja intränga på svenskt och norskt område, för att inkräkta, dels mot den fruktan, hvarmed man i de skandinaviska länderna ser invandringen, hvilken är ett faktum och sålodes ej kan bestridas. Bladet åberopar sig på det vänskapliga sinnelag Finland alltid hyst för Sverige och på det myckna blod de tillsammans utgjutit, för att sålunda bevisa det oberättigade. Bladet lofvar att snarast närmare återkomma till frågan, då vi skola skynda lägga fasta derpå. Tillsvidare torde vi här dock kunna med skäl opponera oss emot den af Dagbladet antydda tanken, att den skandinaviska Norden med misshag ser finnarnes invandring i och för sig. Så är det icke, ty vi sammanhänga ännu med så varma sympatier vid Finland, vi hysa för dess folk alltjemnt en kärlek och tillgifvenhet, som kanske en dag skall kunna bevisas genom annat än ord. Hvarje finne i och tör sig kan alltid med visshet räkna på att få ett hem i Norden, då han finner af en eller annan orsak moderjorden ej längre god för sig. Må vi derför framför allt först och främst aflägsna från våra bröder på hinsidan Bottnen den tanken, att det är emot den finska nationaliteten i och för sig som svensk-norska folken och myndigheterna finna skäl vara för handen att upptaga denna fråga till behandling och om möjligt reglera den i Europas åsyn, innan det blir för sent. De i Sverige och Norge uppståndna farhågor grunda sig på en berättigad fruktan för den ryska czarismens stämplingar mot den skandinaviska halfön, för att komma åt dess goda hamnar på norra och nordvestra kusten, och tro att czarismen härvid vill begagna den finska nationaliteten och dess invandringar i Finnmarken som medel till att utså oenighetens ogräs, för att deri skörda åt sin politik. Helsingfors Dagblad har sjelf värdigt och törtjenstfullt flera gånger uppträdt mot de ultra fennomanerna och känner således alla de ytterligheter, till hvilka dessa kunna gå, gäller det tillochmed visa förakt och afsky för den gamla vännen Sverige. Med detta partis tendenser, hvilka på ett törvillande likt sätt ötverensstämma med slesvigholsteinska partiets i Slesvig och Holstein, är det ju rimligt att antaga att det lätt kan bli ett verktyg i panschudismens hand och i tanke att det arbetar för sin egen nationalitets oafhängighet hjelpa till att bryta ned de fria folks sjelfständighet och makt, i hvilka Finland har bästa värnet mot uppgående i Ryssland. Vi äro svaga mot det stora och mäktiga Ryssland, men vi ega frihet och frihet är ett kostligt ting, frihet och enighet ge styrka. Att vi aro måna om denna frihet, må ej förundra någon, aldraminst i Finland, hvarför vi äfven hoppas, att det talangfulla och frisinnade IIelsinglors Dagblad skall veta, att gifva frågan dess rätta utseende och afhålla sina landsmän från att i densamma se en fientlig stämning mot Finland eller den finska nationaliteten. som vi älska och akta. i