Göteborgsposten – 27 juli 1866, sida 1

tion att skrifva en lång lista på dem. Det synes sorgligt att vara sorglig en sådan morgon i en sådan verld; men då vi på vår väg tillbaka till gården följde landsvägen, passerade vi en hög, blek man med ett melankoliskt utseende, som red på en stor häst och en liten flicka med ett ljutt ansigte och omkring sexton år, som red i kort galopp bredvid honom. Han tog af sig hatten och den lilla flickan kysste på fingrarne i det vi passerade, nickande glad och triumferande mot oss. Vi sågo dem rida nedåt och försvinna vid ändan af allden. — Det gläder mig riktigt att åter få se Ella Ashford rida ut med sin fader, sade Lulworth, i det han höll trädgårdsporten öppen, på det att de skulle kunna passera igenom. — Mrs Ashfora gjorde en visit här med sin dotter för ett par dagar sedan, yttrade Cecilia. De skola uppehålla sig på Ravenhill. Jag trodde att äfven ötverste Ashford också rest dit. Han har törmodligen kommit tillbaka. — Naturligtvis har han det, sade Frank, eltersom vi just nu ha sett honom tillsammans med Ella, och af samma skäl är hans hustru naturligtvis borta. — Dottern har ett besynnerligt lynne, yttrade Cecilia, och då hon en gång fått en ide i sitt svaga hufvud har hon icke så lätt alt