Göteborgsposten – 27 juli 1866, sida 1

på en högväxt herre med ett melankoliskt utseende, som gick förbi och säg stadigt på henne. Det var kort deretter som hon bö j att hon beslutat att för sina barns skull göra vuld på sig Sjelf och ga litet mera ut i sällskaper. IIon bad mig taga henne med till madame de Girouette, som hon hört att Jag skulle besöka den aftonen och hos hvilken hon trodde att hon skulle träffa tillsammar en gammal vän, som hon specielt önskade fa aterse. Skulle jag vilja hjelpa henne? Skulle jag vilja vara så ofantligt god? Jag var naturligtvis redo ut göra hvad jag kunde IIon G kom punktligt på den utsatta tiden — idel ade tala om med gratt moird och svarta spetsar; det sändes bud efter en hyrvagn och vi begalyvo oss astad genom de tolkuppfyllda gatorna med vara två lyktor tända och en knarrig man i röd vist och med blanklädershatt pa hufvndet att köra oss till rue de Lille. IIela vägen dit var mrs Garnier underlig, tystlaten, nervös och feberaktig. Hennes ögon lyste af en ovanlig eld, tyckte jag, du vi gingo upp för den länga trappan. Jag gissade ögonblicklig gamle mannen med de grå mus in hvem den ascherna var: en godmodig man, med ett sjukligt utseende, stdende ensam i ett hörn al rummet. Jag tillbragte en märklig afton, delad mellan madame de Girouettes prat, som jag lätsade