Göteborgsposten – 27 juli 1866, sida 1

Vi voro i Paris ett är — tio är före den tid jag nu skrifvor om — och mine Garnier bodde midt emot oss i en liten lägenhet. Hon var mycket fattig och mycket präktigt klädd. Hon brukade komma rasslande in till oss. lasslande är dock knappast det rätta ordet, ty hon var alltför graciös och qvinnlig för att ra hennes länga sidenklädningar brukade att krusa sig och bölja och sviälva hän öfver goltvet, då hon kom och gick, och hennes vackra ögon brukade fyllas med tårar, då hon drack tliå och hon anförtrodde oss sina sorger. Min man kunde aldrig lida henne, men jag bekänner utt Jag hyste mycket vänliga känslor för denna rs blida, sköna och öfvergifna unga varelse, som Sa passioneradt beklagade den förlust hon lidit genom att mista generalmajor Garnier. IIan hade lemnat henne i mycket dulis omständigheter, ehuru han hade goda förbindelser, och hennes kusin, lady Jane Peppercorne,