Göteborgsposten – 26 juli 1866, sida 2

JvY) GAviIIILLU. 1 dvltta 4189001160 I111IINI10 1 uttalande i Revue des deux Mondes al dess bekante politiske skriftställare Forcade. Han säger: Man säger, att de vilkor, som berlinerhofvet vill appställa för freden, skola bli moderata; vi befara, itt denna moderation endast skall bli ett yttre sken. Så försäkrar man, att konungens af Preussen legitimistiska betänkligheter skola göra honom mycket sogg i alseende på de territoriala frågorna. Konungen vill, säger man, lemna sitt samtycke till att de små staternas öfverhufvuden, behålla sina nominella suveräniteter, låta alla de små furstarne fortfarande regera och icke neka staterna al andra rangen deras lagstiftningsmyndighet; men huru går det i verkligheten med denna aktning för de nominella suveräniteternau? Genom att utestänga Österrike ur Förbundet tänker Preussen just aflägsna det inflytande, i hvars afundsjuka smästatorna voro vana utt se ett skydd för sitt oberoende. Preussen vill ha det diplomatiska och militära öfvervaldet i Nordtyskland, och skall det, då det råder öfver trupperna, icke i verkligheten vara herre öfver befolkningarne och territorierna? Men, tillägger man, Bayern skall i Sydtyskland intaga en motsvarande ställning med hänsyn till ledningen af militära och diplomatiska angelägenheter; skola Bayern och Sydstaterna kunna bilda en verklig motvigt mot den nordliga, af Preussen beherrskade gruppen? Skall det preussiska öfverväldet icke till slut locka den sydliga gruppen till sig genom sin öfvermakt och glans. Ett förbundsparlament skall, säger man slutligen, upprättas såsom umrycket för det samlade Tysklands myndighet; vet man nagot medel att förhindra, det Preussen icke 1 hvarje all är säkert om de flesta rösterna i förbundsparlamentet? Skall medlemmarnes antal i detta parlament rätta sig efter folkmängden i de olika staterna? Detta säges Preussen fordra, och det är tydligt, att det då skall hafva förvärfvat fortvarande och i följd derasallsmäktig majoritet. Skulle man lyckas art mot Preussens vilja bevara en viss likhet mellan de röster, som tilldelats de olika staterna? Man skulle endast lyckats i inbillningen, hvilket det ej skulle falla svårt att häfva, om det skulle känna sig tryckt deraf. Man måste derför träffa sitt val. Vare sig Osterrike af utmattning finner sig i den mot detsamma uttalade uteslutning, eller det efter fortsatt motstånd genom nya nederlag tvingas underkasta sig densamma, är det förbi med det gamla Tyskland, och Frankrike får ett preussiskt Tyskland till granne och rival. Vi djerfvas icke angifva, på hvilken politik Frankrike bör förbereda sig gentemot en så vigtig och plötslig hän else. Det fanns en tid, då pylitiken endast mätte Europas jemvigt efter förhållandet mellan territorierna och de krigiska hjelpmedel, befolkningarne kunde lemna. Då skulle Preussen icke kunnat erhålla ledningen af Tysklands politik och öfverbefälet öfver dess härar, utan att Frankrike skulle fordrat en motsvarande tillökning af strategiskt område och krigsduglig befolkning. På det preussiska öfverväldet skulle man ha svarat med att fordra tillbaka Rhengränsen. Vi skulle i sanning vara långt ifrån att önska den gamla jemvigtens stränga prölvodagar tillbaka. Vi trodde, att Europa slutat med denna handel med besittningar och menniskosjälar, som godtyckligt förändrar det ömsesidiga kraltförhållandet mellan de olika staterna. Vi höra till dem, som hoppades, att folken skulle ställa den kraitigaste borgen för hvarandra genom att söka sina hjelpkällors utveckling och sina krafters rätta tillökning i användandet af fria samsundsinrättningar. Ett Tyskland, t. ex., som kom till enighet genom frihet, förbättrade vilkoren för sin gemensamhetsstyrelse genom att förblifva sin förbundsanda troget och till slut på visst sätt bildade Europas förenta stater, skulle hos oss ej väckt någon fruktan. De folk, som äro sina egna styresmän, känna ej till eröfringarnes orättfärdiga vanvett. Men gentemot ett Tyskland, som beherrskas af en dynastisk, på adelsprivilegier och adelsfördomar stödd makt med Guds nåde, al en makt, som är förtrogen med en föga samvetsgrann åregirighets frestelger och företag, skall det vara oss omöjligt att bibehålla ett dylikt lugn. Alldenstund det högsta afgörandet af förhallandena staterna emellan under ett sådant regimente uteslutande gifvits åt den råa styrkan, böra vi framför allt fästa afseende vid Frankrikes krafter. Under sådana förhållanden fatta folken, hvilka stora tjenster deras dugtiga soldater äro ämnade att göra dem. Vi skola isynnerhat tänka på vår högsinnade armå, upprätthålla dess medvetande om dess öfverlägsenhet genom den sorgsålligaste omsorg om dess utrustning och utbildning, och onekligen äfven förehålla den tålamodets stoiska pligt; men vi skola älven lägga oss dess fosterländskt sinnade ömtålighet på sinnet och låta vårt hjerta klappa af densamma. Vi skola då tro på den hofsamhet, som man tillägger Preussen; vi akta det preussiska folket och skola utan harm vara vittnen till dess lycka, om det stärker de eröfring r, för hvilka det har vapnen att tacka. genom en ärligt menad inre frihet; men är dess framgång blott en herrskareslägts och ett hofs, bli dess ökade hjelpmedel endast redskaper för en godtycklig makt, skall man nödgas stå på vakt och söka uppväga de preussiska utvidgningarne genom andra medel, än de moraliska inflytelserna och utbredningen af de åsigter vi skola ha föredragit, men som vi nu sakna af brist på det inre politiska lifvets tillräckliga utveckling. I England deremot är man af annan mening. Man ser der i Preussens utvidgning och ökade maktställning ett svaghetselement rör Frankrike, och den afundsjuka, som från långa tider tillbaka varit rådande mot Frankrike, reser nu åter hufvudet, färdig att offra Uuropas framtid för tillfredsställande af egen lågsinnad passion. Minskas Frankrikes öfvervigt inom Europas råd, skola Ryssland och Preussen sedan vara de allsmäktiga i vår samla verldsdel, medan Englands giktsjuka politik så småningom utplånar den fordom så stolta ön ur de lifsfriska och kraftiga staternas antal. Den i Paris utkommande tidningen Måmnorial Diplomatique, hvilken som bekant står under Österrikes närmaste auspicier och är officiös, yttrar om de af Frankrike uppställda fredspreliminärerna: Utgående trån den synpunkt, att det tyska förbundet nu är taktiskt upplöst, tillråder Frankrike, att Preussen skall, i st. t. att på ett kränkande sätt örvisa Österrike ur Förbundet, förbehålla sig rätten, att af de tyska Nordstaterna ända till