Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

Lif med barnet i sina armar. hadren sitter midt emot henne och de tala om gamla dagar; men vid det minsta buller fara de upp och se efter om det kan vara Aslag som kommer. Likvill är det så längt ifran att man ser något spar af fruktan, att man snarare kan säga att det hvilar frid och trygghet öfver dem bada två nu, då de återfunnit hvarandra. Men säg mig, Lif, huru har du haft det hela detta långa år? sade Gunnar och klappade henne på handen. — Det är snart berättadt, svarade hon. Den der aftonen, du vet, rusade jag framät liksom vansinnig, och det gick så langt som fötterna kunde bära; men slutligen nedsjönk jag på ett gärde, der jag förblel, liggande till nästa di Sedermera vandrade jag fran gard till gård rätt österut, ty jag hade hört att Aslag varit der tidigare: men jag fann honom dock ej, kära far. Jag hade nagra skilling i fickan och så gaf jag här och der en klädning för födan. Men vintern kom, kall och — tyst, hviskade det ej ute på trapp: m : Nej, det var blott vinden! Jo, blef jag sjuk och mäste lägga mig inne på en gard. Der blef liten Gunnar född, och du ma tro att folket var beskedligt emot mig. Jag hade dock ingen ro inom mig, och då våren kom, svepte jag omkring barnet, band det på ryggen och vandrade bort. Slutsi