Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

lorar jag honom för beständigt; men du skall bli räddad, far! Hon ville skynda åstad, men Gunnar ställde sig i vägen och vred om nyckeln i dörren. Du skall bli här hos mig, Lif, sade han med hög röst; har jag en gang tillslutit dörren för att halla dig ute, tillsluter jag den nu för att hälla dig inne. Lif sjönk ned på bänken, dolde ansigtet i sina händer veh gret så häftigt, att Gunnar ej på något sätt kunde trösta henne. Men det var en hel Isstrid som fick sin upplösning i dessa tårar, och då hon slutligen kom till sig sjelf, var hon ater tullkomligt lugn. IIon satt nu en liten stund i djupa tankar. — Vill du följa mitt rad, hviskade hon slutligen, skall du taga vänligt emot honom nir han kommer, kära far! Bred duken öfver bordet, tänd ljus och sätt fram astonmåltiden; det I kan vara möjligt att hans sinne ännu kan förändras. Gunnar svarade ej straxt. — Det är förstånd i hvad du säger, sade han slutligen, och jag skall göra det, mitt barn. Nu äir allt i ordning för nattgästernas emottagande. Det ligger en snöhvit duk på bordet och det bränner två ljus i tunga, skinande messingsstakar. Elden flammar i spiseln grytan står och kokar, och vid bordet sitto