Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 2

rinrar lifligt om tillståndet på Als, dagen fter Dyppelskansarnes stormande. Samma Ulmänna törvirring, mängden af militärvagnar. le improviserade träskjulen, de kringliggande våra kanonerna, de utmattade soldaterna, vaven och annat nedsmutsadt, hvar och en dyter, nedböjd och spörjande om, hvad som skall ske i morgon. En ny ordning måste indra detta kaos, ett klart hufvud uppgöra en vättre krigsplan, lysande bedrifter och den kejserliga närvaron måste återlifva andan inom trupperna eller ock skall nästa preussiska seger verka österrikiska armeens fullständiga upplösning. Armar eger detta rike nog, men det sakaar en lifvande själ. Senare Post. Bristen på nyare underrättelser från krigsteatrarne, med undantag dock af italienska och österrikiska flottornas sammandrabbning, angifver, att vapenstilleståndet mellan Österrike och Preussen redan inträdt. Detta är dock endast af fem dagars varaktighet, under hvilken tid Osterrike skall antaga eller förkasta Frankrikes nya förslag till fredspreliminärer. Stilleståndet eller rättare vapenhvilan inträdde sannolikt d. 21 d:s, så att vi med säkerhet skola om Onsdag eller Thorsdag ertara, huruvida fred är att förvänta eller om kampen skall återupptagas, och då med dubbelt raseri, emedan det gäller den österrikiska kejsarestatens lif eller död. Af intresse är nu att öfvertänka, huru de allmänna förhållandena skola gestalta sig i Europa i händelse af fred, och att skaffa sig en någorlunda klar blick öfver de österrikiska och preussiska truppernas ställning gentemot hvarandra i händelse af kampens återupptagande. I det senare fallet föreligga nu några korrespondensuppgifter, hvilka förtjena inhemtas. Så skrifves till Times från Olmätz d. 12 d:s: Fälttygmästaren Benedek sätter här i staden åter sin arme i skick och arbetar med den outtröttliga kraft och anda, som äro karakteristiska för den tappre, men icke lycklige soldaten. Fastän öfver 60 år gammal, finnes det dock få män, endast hälften så gamla som han, som kunna uppgå mot Benedek i att uthärda mödor och besvärligheter, och han sparar ej sig eller sin stab hvarken natt eller dag. Men han är nu blott den andre i befälet. Han skickar bort stora delar af sin arm till den nye öfverbefälhafvaren, erkehertig Albrecht, i Wier, och han skall snart endast ha en garnisonsoch betäckande operationsarmå i olmätz, färdig att när som helst falla preussarne i flanken och ryggen, och synnerligt lämpliga för detta ändamål... Olmitz omgifves af regelbundna fästningar, åt hvilka ingeniörofficeren, ötverste von Scholls skicklighet gifvit ökad styrka, hvilken tilltager mera med hvarje dag. Platsen ligger lågländt, vattnad af Marchflodens tröga vattendrag och fastän ansenliga höjder finnas på en sida om densamma, ligga de dock ej tillräckligt nära, för att kunna lemna basis för ett bombardement eller till att bestryka platsen. Den befästade staden är blott en medelpunkt eller citadell för ett system af fästen, hvilka innesluta den I fullständigt, i det de korsa sin eld mot alla approcher och göra det ovilkorligt nödvändigt för en fiende att tysta dem från regelbundna batterier, innan han kan nalkas den egentliga enceinte. Dessa fästen äro i allmänhet uppförda af starkt murverk, och utgöras till största delen at kasematterade verk, med jordverk utantill. De sägas utgöra ett antal af ej mindre än 30 st. stora och små. En arm skulle, om den kunde födas, ligga säker inom denna gördel, men det skulle ej vara rådligt att lemna Olmätz utan en garnison at åtminstone en armekår, och med en sådan styrka skulle ställningen bevisa sig vara af ofantlig vigt, eftersom den fäster sig vid ryggen at de preussiska förbindelserna med Schlesien och ännu (sammanbinder Österrike med Böhmen genom sitt stöd mot Königgrätz och Josephstadt. Alltsom preussarne rycka framåt, måste de maskera dessa fästen såväl som Theresienstadt. De måste lemna garnisoner i Prag, Brinn och liknande platser. Visserligen måste Osterrike minska sin armå, tör att kunna uppställa folk i verken till deras bevakande, men preussarnes minskning är dock vida större, fastän de äro de talrikaste. Det skulle vara mycket orätt att yttra något om Wiens försvarsmedel. Vi veta alla, latt Donau flyter der förbi, och man kan lätt tänka sig att österrikarne icke skola uppgifva sin hufvudstad, utan att slå ett slag för den. Redan ha förtrupperna af armåen från Italien uppnått Salzburg (detta var d. 12 Juli); och Benedek har dag efter dag skickat ned förstärkningar till den armå, som nu ligger omkring Wien, tills den utgör en ansenlig styrka, hvars utposter sträcka sig långt ut framom staden och äro upptagna med att motstå