Göteborgsposten – 24 juli 1866, sida 2

öfver sin hembygd som hon icke sett sedan den aftonen då hon, jagad bort från hemmet af sin fader, drog ut i den vida verlden. Hu ru älskade hon icke denna bygd, och huru älskade hon icke sin fader! Men hon blef icke sittande i många ögonblick, Alsag kunde ju komma utan att hon drömde derom och huru kunde hon unna sig någon hvila? Hon sprang upp och så gick det ånyo i väg öfver stock och sten ända ned till gården. Gunnar satt på spishällen och hvilade sig efter dagen. Det gick några tankar genom hans hufvud medan han satt der och emellanåt kastade en pinne på elden; med det hvilade dock en frid öfver stugan och öfver hans ansigte som det kunde göra en godt att åskåda, så sorgsen denna frid också var. Då sprang han plötsligt upp vid det att någon knackade på rutan. Han öppnade fönstret och såg en qvinnogestalt. Hon stod med något på armen, men kunde ännu icke se klart, ty det var allaredan kolmörkt. — Hvem är det? frågade han ö Då ljöd det med en underbart bekant stämma. — Jag heter Lif och du kallade mig en gång för din dotter. (Forts.)