Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 2

i siender. Det har i alla tider varit Habsburgiska dynastiens öde, att stå i motsats till många. sat de underkastade racer, öfver hvilka deras suveränmantel var utsträckt. Från schweisarne, som reste sig mot deras ståthållare i (14:de århundradet, till schlesierna, hafva nå, stan alla befolkningarne under österrikisk spira svarit i krig mot sina herrskare och i krig sinsemellan. Den ridderlige magpyarens losjalitet tycktes tillochmed vara slut för aderton år sedan; men kejsar hrans Josef kastar sig i famnen på den, och hans tro kan rädda honom. Tyska törbundets upplösning, Preussens öfvervigt och de österrikiskt-tyska provinsernas missnöje gynna magyarernas förhoppningar och tyckas ställa deras suverän helt och hållet i deras våld. Då ungrarne hjelpte Maria Theresia, gjorde de det till förmån för tyskarne och möjligen till sin egen skada. Men den hjelp de nu kunna göra dynastien skall garanteras på de vilkor de sjelfva bestämma och till deras egen fördel. Då Österrike upphör att vara tyskt, måste det bli ungerskt eller upphöra att existera. Det är både möjligt och antagligt, att betänkligheter af denna art förmått såväl Österrike som Preussen att lyssna till en ny framställan at Frankrike, hvars Moniteurnu helt oväntadt meddelar utt kejsar Frans Josef och konung Wilhelm antagit en sem dagars vapenhvila, hvarunder fredsvilkorens definitiva antagande eller förkastande at Österrike skall afgöras. Desda vilkor äro, som bekant: Elbehertigdömena (naturligen med undantag af Nordslesvig) lörenas med Preussen, som tager uteslutande ledning öfver Nordtysklands militära och yttre angelägenheter, medan ett nytt tyskt förbund, med uteslutande af Österrikes inflytande deri, bildas; med Preussen förenas vidare de landsdelar, som skola sammanbinda rikets östliga hältt med dess vestliga; ingar Österrike ej härpå, höjas fredsvilkoren. För arr yttermera trycka på Österrike och visa det, att dess vädjan till Frankrike i afseende på Italien ingenting förmår och att den italiensk—preussiska alliansen är oupplöslig tillsvidare, meddelar nu Preussens officiela tidn. en artikel i nämnda alliansfördrag, hvilken visar, att Preussen och Italien icke kunna fördragsenligt utan bådaderas bitall ingå något vapenstillestånd eller tred med Österrike, och lyder sålunda: Ifrån och med detta ögonblick (krigsförklaringen mot Österrike) skall kriget fullföljas af deras majestäter (konungarne af Preussen och Italien) med alla krafter, som försynen ställt till deras förfogande, och hvarken Italien eller Preussen skola ingå fred eller vapenstillestånd utan hvarandras ömsesidiga samtycke. Också berättas nu temligen allmänt, att prins Napoleons sändning till konung Victor Emanuel i Venetien skall väsentligen haft till ändamål, att låta konungen och hans ministrar förstå, att Frankrike räknar på, att Italien å sin sida icke reser något motstånd mot vapenstilleståndet, om en gemensam basis för fredsunderhandlingar kan utfinnas mellan Preussen och Österrike; hvarför Italien bör inskränka sig till förvärfvandet af Venetien och öfverlemna sina anspråk på Sydtyrolen åt senare underhandlingar. Wienertidningen Presse, som antagligen har goda försänkningar och först af alla meddelade notisen om Venetiens afträdelse till Napolcon, skrifver nu om freden: Sedan i går hålles här ett stort marskalkråd. Skulle detsamma efter lugnt och moget öfvervägande komma till det erkännande, att möjligheten för Donauliniens bibehållande är toifvelaktig, att ett ytterligare återtåg torde bli nödvändigt, så bör man heldre sluta fred på venstra, än på högra Donaustranden. Fiendens vilkor skulle vara vida sämre, om de skulle föreskritfvas direkte från rikets hutvudstad. I dag kan man ännu rädda rikets bestånd; sedan skulle tillochmed detta kunna bli tvifvelaktigt. Den enskilde kan åt vapenäran offra allt, men icke staten. Kan allt ännu räddas, bör man göra allt derför. I motsatt fall bör man skona rikets hufvudstad för krigets fasor, hvilka redan drabbat flera provinser så tungt. Uti de militära kretsarne i Wien trodde man, att preussarne skulle försöka att på tre punkter öfvergå Donau: vid Mautern, vid Florisdort och kanske äfven genom en marsch öfver Marchegg vid IIainburg. General Clam-Gallas är af krigsrätten rikänd, men fortfarande entledigad från sitt kårbesäl. Af händelserna på den vest-tyska krigsteaern känna vi, att Frankfurt d. 16 d:s blef vesatt af en preussisk styrka om 7,000 man. seneral Falkenstein red sjelf i spetsen för venne infantoriregementen. Intåget egde rum inder flygande fanor och klingande spel. illa de stora bankirhusen i Frankfurt och nånga rika familjer hade flyktat till Frankike, och det skall särskilt hafva varit för Frankfurterboerna obehagligt, att deras stad let besatt af general Vogel v. Falkenstein, om redan en gång förut varit der med en yreussisk kår, neml. den som 1849 förjagade