Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 1

till hälften reste sig upp i sängen och stirrade vredgadt på honom. — Är det sannt att du salt dig till bu 9) De sade det, de eländiga bondtossorna: men jag slog till den ena så att hon låg der, och så kommo de andra mig inpå lifvet; j värjde mig så godt jag kunde, men så störtade Jag utför fjället. Nej, min son har ej sält sir till buron! Blodet började han rörde sig ej fr stilla och mumlade för — Min son är högboren och vacker, och han har ej skämt ut sligten. Den är ren så långt jag kan minnas tillbaka. Min far församlade oss en natt högt uppe vid fjällvattnet; derefter tog han afsked, rodde ut med stenen om halsen och dränkte sig Han tog det löftet af oss att vi skulle bevara vår tro och var Jag lofvade det, och från mig är den också ren; min son lofvade detsamma, och han iär högboren och vacker. Han skall dräpa Gunnar, hämna sin far och hata buron och allt som hör honom till; sedan skola vi en gang samlas med våra fäder, långt nere i söron koka i hans ådror; men n platsen. (suro låg nu ig sjelf: ) Tattarnes öknamn på bonden. ) Brukas ännu af tattarne när de bli gamla, för att de skola slippa att bli begrafna i kristen jord.