Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 1

dern, hvarifrån vi äro komna, och herrhela jorden I. Rösten blef svagare och svagare; slutligen sjönk den ned till en nästan ohörbar hvi kning och hon tillslöt ögonen. ka öfver Aslag satt mållös af an. Efter en stund böjde han sig försigtigt ned och lyssnade; hon andades ännu, men helt svagt. Det var allaredan lidet ett stycke frampå natten; månen höjde sig öfver fjällen, och några bleka strålar föllo genom fönsterrutorna på det läger der (iuro hvilade. Det bleka ansigtet blef ännu blekare. Da reste hon sig upp i sängen och började göra en mängd förunderliga tecken framför bröstet. — Se — se der! ropade hon och pekade på månen. Alaco ll) j on stund satt hon så och stirrade; då gled ett smalcende öfver hennes ansigte och hon skrek med jublande röst: — Den växer, den vii Alaco segrar; han har svärd och spjut i handen och han skall slå bade BengY och Geru 23) till marken; men mig skall han ej slå; mig skall han lyfta upp till sig, ty jag har aldrig ) En sägen som finnes hos tattarne. ) Tattarnes Gud som bor på månen. 2 D n — Ruems Alacos fiender.