Göteborgsposten – 21 juli 1866, sida 1

———— äG————————— emellertid lärer vara taktiskt att det, med anledning af utställningens öppnande, befarade allt för stora tillströmmandet å jernvägen at passagerare, åtminstone ännu, alldeles icke egt rum, antagligen tillfölje af den nästan öfverallt i landsorten tryckta penningeställningen, torde man kunna hysa en, om också svag förhoppning att den värda styrelsen ännu en gångatar denna för de arbetande klasserna, i detta hänseende, särdeles vigtiga fråga i ytterligare öfvervägande. De personer, som besökt utställningen och med hvilka vi varit i tillfälle att samspråka, öfverensstämma alla deruti, att antalet af resande i Stockholm tills dato varit mindre än äfven de minst sanguiniska at våra på hyresgäster spekulerande vänner — och väninnor i den fagra Mälarestaden i förstone bespetsat sig på Man skulle derföre hardt när vara frestad att som ironi anse en i hnfvudstadens tidningar synlig annons af en viss danslärarinna, hvari det bl. a. heter, att hon gifver undervisning i societetsdanser samt kompliment för resande på kort tids!ly.Apropos annonser, sågo vi häromdagen i en landsoristidning följande bland nytt i bokhandeln: Gresre Lagerbjelks efterlemnade anteckningar, hvilka bära titel af: Notice Biographique sur la carriri politiquex du C:te G. de Lagerbjelke, cerite par luimimi. Om ni under de sistförflutna ären å konserter inom och utomhus eller å teatern med intresse följt vår lilla, men goda orkesters framsteg, har ni säkerligen icke undgått att observera en ung, vacker, högrest och smärt yngling, som med mycken färdighet skötte det otympligaste af alla stränginstrumenter, den gigantiska, brummande kontrabasen, på hvilket instrument han till och med en och annan gång med bifall utförde solonummer. Denne unge, förhoppningsfulle musiker, hvars namn var Sladek, var, som en stor del af orkestermedlemmarne, bördig från Böhmen och lemnade, gripen af hemlängtan, i våras den tem ligen fördelaktiga plats han här innehade samt begaf sig på vinst och förlust åter till sitt hemland. Enligt hvad man meddelat oss, lärer han dock icke länge fått njuta at glädjen, att i sin hembygd fortfarande få egna sig åt sin konst, ty kriget stod för dörren, och ynglingen, som befann sig i konskriptionsåren, måste lägga bort stråken för att fatta musköten samt lärer nu i en af de senaste striderna ha stupat vid endast 18 års ålder. Då man betänker huru många förhoppningsfulla ynglingar, huru många samhällsnyttiga och kraftfulla män som i dessa dagar på slagfälten fallit och falla som blödande försoningsoffer för mensklig ärelystnad, mensklig oförsonlighet och eröfringslusta, då man betänker hvilka fasor menniskorna sjelfva äslas att draga ned öfver sig, då kan man understundom nära nog känna sig frestad att blygas öfver att tillhöra ett slägte, hvars olikhet med det blodtörstiga rofdjurets inskränker sig till en mera utvecklad förmåga att utrota och nedgöra sina bröder, ett slägte som nedlägger allt sitt skarpsinne, all sin intelligens på uppfinnandet at nya och alltjemt förfärligare förstörelseverktyg!!