Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 2

som är ännu värre, ifall jag lemnar henne. Hvart skall jag under sådana omständigheter vända mig och hvad skall jag göra, Lif? — Det duger ej att bli rådlös, svarade hon ; jag har också tänkt på detta; och jag vet en trakt, uvarest du både skall finna stadigvarande sysselsättning och der de ej heller så snart skola tänka på att söka dig. Och hvar är det? frågade Aslag och såg på henne. — Jag tänker på den trakt der blot fjället skall vara mellan dig och Haugen?. Han knöt handen omkring sängstolpen och ansigtet blef mörkt. — Vill du att jag skall tränga mig in på din far, Lif? Nej, vi skildes ej ät som vänner, han har stängt sin dörr för både mig och dig, och jag hatar honom, Lif, ja jag hatar honom! Hon reste sig till hälften upp i sängen och hennes tårfyllda ögon fästades på honom med en så sorgsen, sträng, men på samma gång också hjertligt varm blick, att han blef helt illa till mods. Denna blick skulle han aldrig kunna glömma; det var densamma han sett dender aftonen på Haugen då hon läste för honom i bibeln och som sedan oupphörligt hade stått för honom. ( Forts.)