Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 1

— Nå, min son, sade hon och blåste röken ifrån sig, i morgon afton skola vi på gästabud till Aarsette; der skola vi få både mat och dricka, ty kurlen är rik, och några kläder vankar det väl också kan jag tänka. — Låt dem gå som ha lust dertill — Aslag Braaten skall dock ingen finna der. — Vill du sitta här och svälta då, barn? — Man behöfver icke svälta då man icke vill; men jag tycker att det finnes andra att fresta lifvet än att stryka omkring och ljuga och stjäla. — Ja, så brukar också räfven säga då han är hungrig och de feta gässen stå framför honom. Han svarade icke. Guro satt läng såg på honom och läste tydligt hvarje tanke som rörde sig inom honom. Slutligen böjde hon sig in till honom, klappade honom på armen, framtvingade några tärar och sade med ömklig stämma: — Du tänker väl icke på att lemna mig nu Aslag och låta mig gamla qvinna sitta alldeles ensam här uppe på fjället? Hvart skulle jag då vända mig? Jag har blott dig ensam, son, och jag håller så mycket af dig, Aslag. Hon tryckte sig intill honom, grät och jemrade sig. — Åh, frukta icke derför, mor! Du har