Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 1

kuirassierar med sina hvita rockar af slanell tätt infattade i kuirassen och med höga kragstöflar, följas hastigt al några få män ut Åiethens husarer, med korta purpurfärgade jackor eller af några af Weimars lätta kavalleri, hvilkas ljusblå uniform med silfver ej synes ha lidit at väder och sol, medan hvarje kolonn synes föregås at uhlaner, hvilkas svarta och hvita flaggor på lansarne hafva ett begrafningsaktigt utseende der de svaja öfver ryttarnes nätta mössor och brokiga röda eller gula bröstuppslag. Armeen marscherar ännu i flera kolonner och från hvarje kulle kan man se de olika linierna krypa likt långa blåa ormar öfver marken. Nedsjunkande i små dalgångar, ormande sig genom byar, vridande sig kring träd, försvinnande och åter framträdande i skogen, sträcka de sig ofantligt långa stycken från för-till eftertrupp. Alltid blickande tramåt marschera de åstad med manskapets ansigten vändande sig mot solen. Det landskap genom hvilket vi senast marscherat är rikt och ötverflödande på liss törnödenheter. Innevånarne ha icke flytt här ifrån. Vägen går än genom bygator, som olta äro beskuggade at fruktträd, än öfver högslätter, hvarest limstensklipporna trängt upp i sjelfva jordytan och blott lemnat en sparsam jord att nära det korta gräs som ymnigt växer der. Här och der stiga klipporna upp ur marken till en höjd af omkring 20 fot och bilda groteskt formade naturliga grottor, rundt omkring hvilka lundar af smärta silfverfuror höja sig. Vid trädens fot växa i vild yppighet samlingar af tjusande blommor. Alla bondgårdar äro byggda af tegel samt tjockt beklädda med ren hvit gips, och i den minsta by finnes alltid en kyrka med en stapel, betäckt af ett stort helformadt tak, ofta forgyldt, hvilket synes vara en egenhet för slavoniska länder. Inga trähus synas här, ty folket är rikare än i Böhmen norr om Elbe. Husen äro både utanpå och inuti utmärkt rena; möblerna äro at omåladt trä, hvilket dock blifvit skuradt till en hvithet, som är okänd i norra Böhmen. Messingshandtagen på kistor oeh byråer och jernbeslagen kring eldstaden skina af den myckna poleringen och återkasta förvridna bilder af soldaterna som i sina dammiga kläder och tunga stöflor, nedsmutsade under marschen, långt ifrån synas passa i de hus, hvarest de blifva inqvarterade. Innevånarne sucka bedröfvade ötver kriget, ty deras skördar ha blifvit skadade; soldater aj båda armåerna ha blifvit inqvarterade i deras hus, ty österrikarne marscherade igenom tvenne dagar förut; somliga ha äfven söner och bröder i den österrikiska armen. Men de är icke något hat rådande emellan dem oct preussiska soldaterna. De skulle föredrag: freden; de lida djupt at att få sina hus för vandlade till baracker, deras sädessält till bi svuaker samt deras lador och uthus till stal tör krigshästar, men de tadla ej soldatern: tör oförrätter, till hvilka dessa äro lika oskyl diga som de sjeltva. De gifva manskape hvad de kunna och försöka ej att bedrag: soldaterna, något som dock naturligtvis ickkan sägas em värdshusvärdarne i städerna.